Hon var en tragisk roman i en dansande kropp. KerstinThorvalls liv, som det nu relateras i en utmärkt skriven biografi av Beata Arnborg, är en fräsande kontaktyta mellan tid och personlighet, och de två blir sällan sams. Tiden gör rörelsen från hemmafru till frigörelse, säregenheten är Thorvalls egen legering av stor begåvning och ofrånkomlig sjukdom. Resultatet skapar ett sällsamt spel av liv och verk.
Först tänker jag hur nära hon jämnt ligger sin tid, hur snabbt hon avläser ämnet och gör ett spår, med teckningarna och med orden. Tonårsproblem, modefrågor, hemmafruproblem, könsroller, vänstern, solidariteten, varje vindil i samtiden känner hon av och gör konst av. Sedan märker jag att konsten består i hennes skorrning, hennes bristande överensstämmelse med den tid hon lever i.
Namnen och titlarna är generationshistoria som Det mest förbjudna, jättelika rubriker, tevediskussioner, larm och gester. Hon var alltid offentlig, lika symbolisk som slagfärdig, men för mig mer mediafenomen än följeslagare, medelålderns kärleksproblem var knappast ett prioriterat fält. För andra tvärtom.
Och bakgrunden, numer välbekant, var ärftlig psykisk sjukdom, förhärjande för fadern, ett evigt krig för dottern och mor Thora, den hon livet igenom profilerar sig mot i en pågående freudiansk omfamning. Av recensionerna på Det mest förbjudna minns jag intet, jag läste ju Jack istället, denna både överskattade och vattniga flumresa genom det sämsta av seklet. Ulf Lundells hedonism fick godkänt, Thorvalls underkänt, blodet får inte rusa hur som helst i generationerna.
Sent upptäckte jag hur bra hon skrev, faktiskt lysande och därför är Arnborgs bok nödvändig. Förresten skriven med en spänstighet i meningar och genom kapitel som är rent gymnastisk. Inte överdrivet kritisk, men heller inte viljelöst tillbedjande. Solidarisk med föremålet, inte knäfallande. Hur lysande hon beskriver Thorvalls dansande, den terapi som var mindre destruktiv än erotikens.
Som en storslagen, ödesbunden och färgstark tragedi utvecklade Kerstin Thorvall sitt liv. Hennes geni hade hela tiden att kämpa mot sjukdomens onda ande som förvred nätterna, förstörde äktenskapen, skrämde barn och vuxna till avstånd och främlingskap. Som aldrig blev totalt, mer att betrakta som en slags säkerhetsåtgärd. ”Det var som att leva i en centrifug” säger sonen Gunnar på en sida om sin moder.
Och under tiden stod konstnärskapet pall hos denna kvinnliga motsvarighet till det manliga geniet, en skimrande profil av 1900-talets våndor och förhoppningar