Med Serier från Vittula debuterar Saittarova-sonen Anders Skoglind med sitt första egna album. Att debutera med den inte så enkla (kan tänkas) uppgiften att göra Mikael Niemis världsberömda Vittula-karaktärer Niila och Matti rättvisa är modigt. Eller så väljer man att se det som Anders själv gör: ?Äh, jag har ju så mycket bra material att ta från, med den boken?. Så sade han också då jag intervjuade honom i veckan som gick för den här tidningen.<br>Och visst har Anders öst en del ur bokens händelser, med fjuniga rockkonserter i Pajalaskolans aula (eller sporthall?) och bastubadardagar då den unge knapsusonen i familjen får farsans direktiv om vilka släkten ligger i fejd med.<br>Men här finns många fler, träffsäkra tornedalsskildringar som bara en tornedaling själv kan göra rättvisa. Och Skog-linds lika karakteristiska tornedalshumor är också den speciell. Vass, rapp, direkt, enkel och på samma gång oerhört roande. Serier från Vittula har fått kritik i Stockholms Fria Tidning för att ?sakna en röd tråd?, för att seriestriparna skulle vara för fristående och inte ligga i kronologisk ordning. Ett resonemang jag har oerhört svårt att förstå, inte minst eftersom även Populärmusik från Vittula (boken) bygger på lösryckta händelser ur ett tonårsliv. Anders Skoglinds sätt att utan krusiduller eller med för stora gester driva med sörlänningarnas vanföreställningar om den norrbottniske mannen är också det fingertoppkänsligt. Aldrig yxigt à la Jägarna, utan bara behagligt som Ronny Eriksson. Det är fler än Pajalas invånare som kommer känna sig träffade av humorn i dessa två tonårspojkars tornedalska vardagsliv.<br><br>
