Grafiska sällskapets fjortonde triennal hör till fjolåret, så ur ett aktualitetsperspektiv är det kanske lite förargligt att den anländer först nu - i synnerhet med tanke på att utställningen sammanföll med sällskapets hundraårsjubileum. Fast huvudsaken är ju att den kommer. Man får vara glad åt det.
Och glad får man vara. Trots att konstgrafiken i allmänhet går i svartrandigt och gråstrimmigt och naturligt lämpar sig för att driva fram skuggstämningar, läderlappsfolk och vemodiga fördjupningar präglas utställningen av en påtaglig lekfullhet i uttrycket och stor optimism och uppfinningsrikedom. Något oroväckande är dock konstnärernas höga medelålder: hela 57 år. Är konstgrafiken på väg att dö ut, bortkonkurrerad av digitala framställningsmetoder? Betraktas sticklar och nålar som urmodiga instrument på landets konstskolor? Är kopparpriset för högt?
Några tecken på tillbakagång eller ålderdomsbetingad tristess märks i varje fall inte på de verk som juryn valt ut, men så har de också rensat hårt: av nästan 1.600 alster utvaldes 181 stycken.
Alla tryckmetoder finns representerade (vilket en jury naturligtvis tänker på) och materialen och storlekarna varierar. Här finns stora saker, som Lubos Janotas linoleumsnitt Skogen, Stefano Beccaris polykroma träsnitt Tokyo by night 11,
Olle Halvars Franzéns serigrafiska tryck av sin bror och Nina Bondessons Jag är Poly Commota. Nina Bondesson har gjort ett konstnärsporträtt och en sorts stilleben på samma gång; konstnären sitter stillsamt ner, belamrad av inspirationsfigurer och attiraljer, med den tunga skapande handen vilande på bordet. I ett bra mycket mindre format och klassisk stil arbetar Pellas G Hansson, han har etsat mörka kryckförsedda gestalter i ett landskap som randats av vädrets makter, skulle tro att de befinner sig på Vätterns is: konstnären är bosatt i Hjo. Även Hans
Eliasson håller sig tätt till traditionen med sina träsnitt, som sprakar av färg och olycka. Ett verk heter Det brinner och det gör det sannerligen. Lågarna är stickigt orangefärgade.
Djur av olika slag och snitt har en mycket framträdande roll, det är främst hundar, katter och fåglar men jag får också syn på flodhästar och mordiska leoparder. Att gå genom konsthallens sektioner är som att vistas i ett menageri, det skäller, jamar och ryter. Man kan tala om en förkärlek för de djuriska formerna hos den genomsnittlige konstgrafikern. Amalia Årfelts murriga kattfamilj gör ett sympatiskt intryck och Kajsa Åhlander Perssons vargporträtt skildrar rovdjurets olika temperament ur djärva vinklar. Nosarna förkortas och förlängs, ögonen är fyllda av blodtörst men kan också vara hundsnälla eller sovande små. Kajsa Åhlander Persson är utställningens yngsta konstnär, 25 år gammal, och en av dem som gör starkast intryck.
Åtskilliga träd växer på väggarna, såsom det brukar vara på grafikutställningar: det är ju tacksamt att rista fram grenverk. Skogen uppträder i olika skepnader och får olika betydelser. Nina Kerola har framställt tre fotopolymer som hon döpt till Naturmänniska I, II och III; där rör sig en förtunnad figur bakom björkarnas vertikaler, hon går mot en mytisk upplösning, och i Annette Hammaréns skog ligger trolldimman tät över mossan. Men skog kan förstås vara avverkning och stormkatastrof också, det visar Eva Holmér Edling med sin etsning där timret bildar en milsvid ås i ett öppet landskap och därmed tecknar ett mönster på samma gång.
Brita Weglin är här - den enda norrbottningen - hon har placerat skallar på en stenig strand och frambesvärjer en gåtfull, kubistiskt flytande stämning. I gränslandet mellan figurativ och non-figurativ konst rör sig Dan Wirén med sina sockerakvatintetsningar, där gubbar uppstår ur streck som skulle kunna vara gjorda med japansk kalligrafipensel. En märkvärdigt hypnotisk effekt förmår Denis Stéen frambringa med sina träsnitt, som är fulländade teknikstudier. En konstnär som lyckas skapa fin dynamik med både mönster och färger är Saadia Hussain från Stockholm som ställer ut tre dekorativa collografier med rosor, skor, småfåglar.
Trots de många mörka figurerna och dystra schatteringarna kvarlämnar utställningen på det hela taget ett muntert intryck. Svårmodet är främst av teknisk art.
Björn Rydéns linoleumsnitt rymmer små scener vars poänger är placerade utanför den fyrkantiga ramen. En aningslös kanotist paddlar diagonalt över ett vågmönstrat hav med en stor hajsiluett efter sig och det syns på långa vägar hur det kommer att sluta. Här går tankarna omedelbart till Gary Larsons serierutor.
Naivistiskt plotterkul och uppmuntrande är Ina Almegårds färglitografi Löparna, där de likformade granarna står som gröna åskådare till ett skidlopp. Bilden är både mönster och berättelse. En älgtjur står där och glor i nederkanten. Han undrar inte vad som pågår i skogen, han undrar så klart vem som kommer att vinna.