År 2007 fick han Rubus Arcticus stipendium för sin gärning som mångfacetterad ung samisk kulturarbetare.
Sedan dess har han lagt mest energi på jojken.
Och drömmen är en musikalisk biljett ut i världen.
- Till viss del handlar det om överlevnad. Det går inte att leva på att skriva samisk poesi. Det går bättre med musik och jojk.
Simon Issát Marainen uppträdde för ett fullsatt kafé på Norrbottens museum under Kulturnatten med en blandad repertoar från de två skivor han gett ut tillsammans med bandet Ára. Till vårsommaren väntas deras tredje cd komma ut.
Världsturné
- Det pågår förhandlingar med ett stort produktionsbolag om en turné i Skandinavien och Europa, ja egentligen hela världen, säger han
För även om han behöver basen i Nedre Soppero, sitt hem, som han så vackert jojkar om, finns drömmen att "erövra" världen.
- Det ser positivt ut, ler han.
Men det var med det skrivna ordet, poesin, han började uppträda. Sedan kom jojken mer och mer, nästan smygande. Sprungen ur samma källa, för jojk räknas som en del av den samiska litteraturen och det traditionella berättandet.
Har alltid funnits
- När började jag jojka? När började jag tala? Det finns inget svar. Jojken har alltid funnits där. Pappa jojkade. Min mamma är en duktig körsångare och min bror jojkar bra. Jojken har alltid funnits. Det är en viktig del av den levande samiska kulturen, precis som renarna och kanske framför allt det samiska språket, menar han.
Traditionen håller han högt, menar att det är grunden, stöttepelaren. Det handlar om att göra sin läxa och göra den bra.
- Jag skulle behöva tio år till, minst, för att lära mig de äldre jojkarna och jojka som den äldre generationen gör. Men visst, det är lika viktigt att gå vidare och utveckla jojken. Jag tror att den största skillnaden är att vi yngre är överösta av västerländsk musik. Vi har inga problem med att jojka till instrument. Det är främmande för många i den äldre generationen, menar han.
Däremot är han mån om att i sina egna jojkar behålla det episka berättandet i jojken. Ett berättande som är på väg att försvinna i takt med att alla inte kan eller lär sig samiska.
Umgås bara med samer
- Jag har vuxit upp med mitt modersmål. Den enda i familjen som är dålig på samiska är min lillasysters hund. Den måste vi prata svenska med, men i övrigt umgås jag i stort sett bara med samer. Nästan alla mina vänner är renskötare. Bägge mina föräldrar jobbar med sameslöjd. För mig är min kultur så oändligt viktig och jag värdesätter den allt mer ju äldre jag blir.
För visst, precis som alla, har han ibland velat lämna Nedre Soppero, flytta söderut, hitta något annat ...
- Men det har varit i svaga stunder. Det går snabbt över.
I dag är Simon Issát Marainen 31 år. Sedan år 2006 har han försörjt sig som samisk kulturarbetare. Han har jobbat två år på Samiska teatern. Där slutade han 2008. Två år efter det producerade han samiska barnprogram för SVT.
Samisk barnbok
- Allt har sin tid. Jag ville inte att omgivningen skulle se mig som den eviga barnprogramledaren.
Till våren kommer han dock ut med en samisk barnbok tillsammans med illustratören Annica Waara. Läsaren får följa två barn i
tioårsåldern under ett samiskt år, med början i maj då de åker till fjälls för att se de nyfödda kalvarna.
- Det är tolv noveller, ett kapitel för varje månad. Men det har varit en oerhörd process att få boken förlagd eftersom det är lite ekonomi i samisk litteratur. Det handlar om ett minoritetsspråk, där cirka 80 procent är analfabeter på sitt modersmål. Samisk litteratur har liten prioritet, menar han
Och så tillbaka där vi började, på Norrbottens Museum under helgens Kulturnatt, där Simon Issát Marainen trollbinder sin publik. Han bjuder på flera personjojkar där han börjar med en jojk till sin vän Johan. En jojk som föddes efter ett nattligt samtal i Pajala. Hans bror Gustav, virvelvinden, får den andra jojken på programmet. Och visst känner man farten och energin hos brodern, även om han är helt obekant för mig som lyssnare.
Sedan följer ett pärlband av jojkar av blandat slag där traditionella jojkar med titlar som Det lilla hjärtat och Livet var en renhjord följs av jojk om tråkiga stunder i livet, där både miljöförstöring, misshandel och våldtäkt avklaras. Och till slut några ord om den jojk som bär titeln Hem, en jojk om allas vårt eget hem. Den plats vi människor kan återkomma till för att hämta energi och kraft. Enligt undertecknad den vackraste av alla denna lördagseftermiddag. Den porlade av liv.