Det bjuds på dans och galej, men musiken är lite för glättig. Någons farsa är ett par glas för full. Själv är man för ung, samt, tycker man, cool och världsvan för den braksvenneunderhållning som bjuds.
Den känslan, av total karneval och kaos, lyckas Lule stassteater återskapa med sin föreställning Bingo med Ingo. Föreställningen är en delvis improviserad, stundtals tvåspråkig teaterpremiär där publiken på riktigt får spela bingo och sketcher eller sånger ligger i potten.
Persongalleriet består av en utropare i Las Vegas-skrud, en tafatt assistent och en kompmusiker, som alla tycks ha handplockats från någon strandad finlandsfärja, övergiven cabaréscen eller öldränkt buskisshow. Enfaldiga, egensinniga original som råkat sammanstråla på Röda Kvarn, lagom till marknaden i Övertorneå. De påminner om figurerna man annars förbluffas över i Klungans föreställningar, bara de att kvällens bingopersonal lider avsaknad av verkligt bråddjup, svärta eller vad man väljer att kalla det där lilla extra som biter sig fast och gnager på en. Frånsett några stycken överentusiastisk tango och ett par partier Brelklingande tragikomik bjuds närapå inget tuggmotstånd.
Gott så. Publikens öppna munnar och sinnen ersätter. Jublet stiger vid varje bingovinst, från matlagningskurser till exklusiva sångnummer. När så en besökare vinner "en Luleåbo", som till råga på allt trugas framföra en melankolisk sång om sin hemstads karaktär, ja, då rivs de spontana applåderna av.
Bingo med Ingo är något för den verkligt lättsinnige. Det är en förfestteater med knappt skönjbar distans. Ett utmärkt sommarnöje.