Boksläppet sker i samband med den pågående Tornedalsfesten i Kulturens hus i Luleå; två intensiva dagar av musik, teater, hantverk och föreläsningar.
Marita Mattsson-Barsk, styrelseledamot i Tornedalica, berättar med stor glädje om samarbetet med författaren. Pohjanens bok är den första i serien skriven parallellt på svenska och meänkieli.
- Här har vi en av Sveriges största författare, som skrivit ett 40-tal böcker och även dramer och musik. Bengt Pohjanen är en otroligt mångsidig person. Jag korrekturläste texterna på meänkieli och blev otroligt förälskad. Boken innehåller roande och oroande berättelser. Ibland känner man sig ute på gungfly men efter ett tag av läsning är man hemma igen, säger hon.
Boken består av krönikor som sedan 1984 publicerats i Haparandabladet. För illustrationerna står elever vid Sverigefinska folkhögskolans konstnärliga linjer.
Hisnande känsla
Bengt Pohjanen tog själv initiativet till boken.
Samarbetet med Tornedalica kopplar han till den hisnande känsla som sjöd genom kroppen i ögonblicket, för bortåt 40 år sedan, då han undertecknat sitt första avtal med Nordstedts förlag i Stockholm. Författarskapet gick från ungdomligt svärmeri till kött och blod med tydliga konturer.
- Det var ungefär så jag kände när jag var på biblioteket och tittade på den eminenta serien och nu står jag själv här med Tornedalica nummer 61, säger författaren.
Enligt egen utsago har han genom åren skrivit sisådär 800 kortare texter, inom en mängd ämnesområden, och gillar svängrummet i krönikan som litterär form.
- Jag kan tänja på gränserna såsom man ska göra i krönikor. Ibland när folk säger att jag går över gränsen svarar jag att det inte är mina privata åsikter. Krönikören använder sig av olika perspektiv och roller. Gjorde jag inte så skulle den här boken vara skriven av 24 olika personer, för texterna motsäger varandra. Krönikan är ett snabbverk, något slags dagsvers. Du har en timme på dig att skriva, det är lite bloggkänsla över krönikan. För mig som författare har det varit spännande att erövra ett nytt sätt att skriva, säger han.
Försvenskningen
Boken är en kärleksförklaring till Tornedalen - Meänmaa - och dess språk. Bengt Pohjanen vill bredda perspektivet på försvenskningen och pekar särskilt ut medelklassens roll i förtrycket. Han berättar med humor men tvekar inte att skildra historiens allra mörkaste kapitel.
- I en krönika berättar jag om vad som hände i Svanstein där en pojke blev sängvätare i förskräckelsen över att inte kunna språket. Då satte sköterskan en snodd runt pojkens snopp så att han så småningom dog, säger han.
I boken beskriver han sin relation till språkkampen; från översättningarna under 1980-talet, språkets väg in i teatern till riksdagsbeslutet 1999 där meänkieli fick status som eget språk.
Tornedalicas Majlis Granström och Marita Mattsson-Barsk är särskilt stolta över tvåspråkigheten i Tungan mitt i munnen/Kieli keskelä suuta. Under arbetets gång har de, som korrekturläsare, fått utforska Bengt Pohjanens sätt att bära båda språken.
- Han har ett eget och alldeles fantastiskt språk. Saknas det ett ord för vad han vill uttrycka så skapar han nya, säger Majlis Granström.