Det kretsar kring ett öde, ett rent ut sagt förbannat öde. En fastlåst position där ens handlingar varken gör från eller till när allt kommer omkring. Man är som fast. Och ingenting finns att göra åt saken, mer än att svära och spotta på älvbrinken.
Gycklaren Niemi bär ett krumelurveck i pannan som vemodet ristat - denna rynka är en sorts formel som ligger till grund för den burleska och defensiva självironi som genomsyrar hans humor, den så kallade Vittula-humorn, som inte alls är regionalt begränsad utan snarare universell. Överallt lockar landsbygdens knasigt stolta motvals till skratt.
Skämta kommer han aldrig att kunna låta bli, det är som ett röstfack, men i Kesälintu bryter vemodet fram med en kraft som i vissa stunder gör stämningarna svåra att uthärda och kanhända beror det på att den humoristiska hullen har magrat bort från hans berättarkonst. Fast den främsta orsaken är nog ändå att Tornedalen här är samma sak som Jämmerdalen - den stackars tornedalingen är den stackars människan, som betraktar tidens ohejdliga älvström med tårade kinder, och ånger och harm i bröstet. Varför får man inte leva om sitt liv?
I högre grad än ett dramastycke är Kesälintu en gestaltad roman, uppbyggd kring tillbakablickar och rumsliga åkningar som tycks bättre lämpade för en filmisk framställning, och med tanke på att Tornedalsteatern är en amatörgrupp består skådespeleriet i stora stycken av läsningar som tyngs ner av osäkerhet. Men det går ändå inte att värja sig, framför allt inte i det här framförandet, när det spelas på hemmaplan, med den ljusa och myggprickiga sommarnatten som en naturlig fond utanför de fördragna gardinerna.
För Niemi har något angeläget att förtälja och aktörerna vet precis vad han menar. I Pajala är döden ständigt närvarande. Gruvpinnen som ger hopp om framtiden kastar en lång skugga.
Harriet, född i Pajala men utflyttad i unga år, längtar hem, eller rättare sagt tillbaka. Något är inte färdigt i henne. Det geografiska avståndet visar sig främst vara en tidsmässig distans, och i tiden kan man som bekant inte färdas. Förutom i minnet förstås. På Pajala marknad skymtar hon ungdomskärleken Hans-Erik och det enkla stugliv som de inte fick leva tillsammans slår emot dem båda när de betraktar varandras rynkiga ansikten - de kunde ju ha fått det så bra tillsammans. Till marknaden har Harriet med sig sin dotter Gisela, en jäktad och självupptagen stadsflicka som inte bär några som helst spår av sitt tornedalska ursprung eftersom modern nogsamt skrubbat bort det, medan Giselas dotter Amanda tyr sig naturligt till sin mormors bror Tomppa som åker båt och fiskar med flickan. Han ger henne en kepa också. Den skyddar mot mygg och solens cancerframkallande stekstråkar, men man anar att han främst bär den för att "en kepa kan reta skiten ur vissa".
Dramat har ett galleri med tämligen stereotypa roller som från olika håll belyser den invecklade problematik som de olika generationerna av Tornedalingar brottas med och som äger giltighet för all glesbygd som riskerar att förvandlas till obygd. Hur ska kvarstannarna förhålla sig till utflyttarna som återvänder i juli månad och förväntar sig att bastuveden ska vara kluven och inburen? Varför blir man kvar, beror det på tjurskallighet, kärlek till hembygden, eller är det helt enkelt ett tecken på oförmåga? Har den som inte flyttar ett stort L i pannan?
Tomppa är dramats argsinta sanningsägare och stora behållning, spelad av den kraftfulle Markus Forsberg, en karl som ser ut att ha stått i ett allmogeskåp sedan ett drygt sekel tillbaka och nu har klivit ut på tiljorna. Han hugger ved i vredesmod, och hans enkla plan går ut på att varje morgon försäkra sig om att det brinner i pannan så att det finns varmvatten en dag till. När tanten från AMS kommer och gör reklam för södra Sverige där det finns ekar och igelkottar och norrlänningen uppskattas för sin uppriktighet är han den ende som inte låter sig tjusas. Är han hjälte eller hjälplös? Det är inte lätt att säga.
Många repliker och även dialoger är på meänkieli och den som inte behärskar språket kan naturligtvis inte få full behållning av föreställningen. Man sitter och gnider sig på hakan och undrar vad som sägs - ibland brister publiken ut i skratt och då förstår man att man blivit snuvad på en godbit. En svensk översättning av de urgamla Tornedalingarna Eilert och Kaarinas stillsamma och underfundig samtal om den tålmodige potatisens förtjänster visas tacknämligt på en filmduk, en lösning som fungerar utmärkt; över huvud taget används filmduken på ett klokt vis. Men som sagt: det här är en marknadstango som blott den tvåspråkige kan njuta av i fulla drag. Sluttonerna är dystra, eller bara förbannat realistiska.