Man talar ofta om det gåtfulla i Tomas Tranströmers diktning. Visserligen med rätta - i hans poesi finns hemligheter nog för ett helt liv. Men om man ensidigt håller fast vid mystiken missar man gärna dess motsats: Klarheten och konkretionen. För Tranströmers poesi är på samma gång både förtätad och genomlyst, en kombination som Svenska akademien lyfte fram i sin motivering till Nobelpriset där de också konstaterade att hans genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga.
Skådespelerskan Maria af Malmborg kan sin Tranströmer. Under många år arbetade hon på Teater Västmanland i författarens dåvarande hemstad Västerås och redan 1992 turnerade hon i trakterna med föreställningen Den halvfärdiga himlen, som förmodligen är den allra första teaterföreställningen byggd på hans texter. Samma titel valde Stockholms stadsteater på sin Tranströmerföreställning som hade premiär nästan på dagen för Nobelpristillkännagivandet i oktober förra året.
På scenen tillsammans med musikern, gitarristen och ljudkonstnären Torbjörn Grass väljer Maria af Malmborg, som på kvällarna spelar med i Norrbottensteaterns Grabben i graven bredvid, framför allt ur poetens senare diktning. Men inte bara - från det tidiga 70-talet berättar hon om ett balansnummer i en afrikansk kanot där hjärtat som sitter till vänster måste kompenseras med en huvudlutning åt höger medan retoriken lämnas kvar på stranden i prosadikten Upprätt.
Tonsäkert rör de sig i Tranströmerland - Torbjörn Grass och Maria af Malmborg. Hon läser om musiken som ett glashus på sluttningen där stenarna flyger och rullar tvärs igenom utan att en enda ruta krossas. Han spelar känslan - tillsammans skapar de en väv av uttryck, slitstark och utan falska toner.
Så blir Tomas Tranströmers diktning synlig i all sin enkla komplexitet, långt från det högstämt omständliga. Det hela blir väldigt vackert. Men också roligt, sorgligt och svindlande djupsinnigt. Och mycket levande.