Tønnesen bjuder på skådespel för öronen

"Det var en märklig bit" hör jag en äldre herre i publiken viska till sin bänkgranne när Kammarorkestern inleder kvällens konsert med Lutoslavskis 7 preludier och Fuga för 13 stråkar. Och visst kan sådan musik verka märklig om förväntningarna är Mendelssohn och det man får höra är ett tonspråk som ligger 150 år senare i tiden. Men om man i stället öppnar sinnena och låter sig överraskas är det en spännande resa man tas med på. Klanger som konstant spricker upp i något annat, glissandon som far hit och dit och varje musiker på scenen har en bärande roll att göra sin sak. Det blir lite av ett skådespel för öronen och det tackar jag inte nej till. Särskilt när man ser med vilken varsam hand Terje Tønnesen leder orkestern. Han ger dem stora friheter att spela fritt och ta ut svängarna och framför allt verkar det som om musikerna har roligt när de spelar och det blir i alla fall jag smittad av. När sedan Christian Svarfvar och Mårten Landström gör entré på scenen så är det något helt annat som vi bjuds på. Virtuositet på
högsta nivå. Särskilt roligt var det att få höra Svarfvar i en solistroll. Han har ju funnits i vår närhet nu ett tag utan att få klä sig i den rollen och jag hoppas att det inte var sista gången det händer. Musiken de spelar är Mendelssohns Konsert för violin och Piano. Han skrev verket i unga år och det är en rejäl kontrast mot det
föregående verket. Det är sällan spelad musik och jag tror mig förstå varför. Inte för att det saknas utmaningar för solisterna, sannerligen, utan snarare för att den inte riktigt lyckas beröra. Efter paus så bjuds vi så på en av Beethovens sista stråkvartetter. Här i ett mycket läckert arrangemang för stråkorkester signerat Tønnesen. Just den briljanta idén att i vissa partier spara ursprungskvartetten och mot det ställa partier där hela stråkorkestern är med ger en oerhörd dynamisk palett att måla med. Tyvärr måste jag lämna innan stycket är färdigspelat, men det jag hörde var bra, mycket bra.