Tonårsvänskap är tjockare än vatten

God jul, tack för kaffet och happy hannuka- Coco Moodyssons tredje seriealbum är här. Det finns de som avskyr nostalgi och som tycker att det är slöseri med tanketid. De flesta av oss delar inte den uppfattningen. Det är skönt att gräva ned sig i minnen och memorabilia från en tid då allt tycktes enkelt. Coco Moodysson har med Aldrig godnatt tagit ett steg från den allra kletigaste nostalgin. Det är det bästa hon gjort. Hon påminner läsaren om hur skolan egentligen var. Ensamt, kallt och hårt. Inte alltid men nog många gånger för att det i efterhand ska te sig märkligt. Vem står ut på en sådan arbetsplats? Men det handlar om mer än bara en tonårstid, Aldrig godnatt skildrar en förberedande tid för vad som komma skall. Morsan är knäpp, farsan är borta och klasskamraterna fattar inte dealen med ens stil - många är alldeles ensamma hela sin grundskoletid. Coco har bästa vännerna och punkarna Klara och Matilda. De är blodsvänner även om Coco får för sig att bli kär i Klaras kille. De startar ett punkband ihop men trots att de inte kan spela är de bäst ändå. För att de visar fingret åt fritidsledarens sunkiga rockband och för att de avslöjar bluffen bakom de gulliga punkarpojkarna. Vill du känna något - se det här! Cocos teckningsstil är vad som skulle kunna kallas "barnslig". Men trots teckningarnas enkelhet är berättelsen så tajt och sammanhållen att det efteråt känns som att ha sett det på film. Det hjälper förstås att Coco nämner riktiga gator, ungdomsgårdar, broar och tunnelbanelinjer som faktiskt existerar. Nu har Coco betat av större delen av sin medvetna liv, från det ungvuxna i Coco Platina Titan Total från 2002 till senaste ungdomsskildringen i Aldrig godnatt. Fortsätter det så här duger rena fantasierna lika bra som det dokumentära.