Tonårsångesten får ett ansikte

Umeå Open Henrik Berggren Lördag 20.15 Och det kanske är så, som första låten gör gällande, att det är The only life I know. Tätt, tätt framför kravallstaketet trängs omkring 500 unga tjejer med överskottsenergi och den höga pitch som jublet (skriken) mäter mellan låtarna vittnar om att Broder Daniels gamla sånger slagit an även hos den riktigt unga generationen. För det är bara Broder-hits som levereras. Väldigt vackert dessutom. Det räcker med Henrik och hans gitarr när Happy people, Love doesn?t last, Shoreline och When we were winning gråts ut av en smäktande Henrik. Den avslutande No time for us lämnar ett litet vacuum efter sig. Inget extranummer, inget lull-lull. Bara Henrik och hans gitarr som försvinner ur scenens ensamma strålkastare. Men det räcker. Som en 17-årig tjej med hemritad Håkan Hellström-tröja uttrycker sig efteråt. ?Han är bara så härlig.?

Tonårsångesten får ett ansikte

Som stjärnglittrig spillra av Broder Daniel stiger Henrik Berggren in med sin basker och sin kajal som om hans liv aldrig varit något annat än som tonårsångestens allra främsta besjungare.