Just nu visas den på Norrbottensteaterns Barnteaterfestival LUBU i teaterhuset i Luleå, och i salongen sitter tillresta ungdomar från andra kommuner i länet.
Början på föreställningen visar sig dock vara slutet, men bara nästan, på en berättelse om det förfärliga och lockande ögonblicket när man börjar sjuan; den där dagen när man oåterkalleligen lämnar mellanstadiets barndom och börjar tonåriga sig. Vuxna kan uppleva det som att barnen förpuppas, blir omslutna av grälla färger eller diskret gråsvarta så att de inte alls sticker ut.
Tjejerna heter Hanna och Klara. De har varit bästisar men hamnar förstås i var sin klass. Men medan Hanna, Lisa Hennix, upptäcker hur hon förvandlats den tysta tjejen i hörnet som luktar svett, blir det superkul för Klara, Emma Löfström. Mellan dem växer missförstånden och tomheten.
Föreställningens nav bygger på Hannas erfarenheter. Den nya skolan liknar hon vid en labyrint, tjejerna hon stöter på är "fnissmobbare", ett bra ord jag genast ska lägga till min vokabulär, och killarna gorillor.
Inom henne växer orosmolnen till taggtrådsrullar. Hannas puppa blir således svart, och med ring i näsan, taggigt hundhalsband och nättröja tar hon lärarnas filosofiska tal i ämnet Livskunskap på allvar och går in i något nytt. Klaras puppa är i stället rosa, glossig, kaxig och har en utväxt med basröst och brytning. Han heter Abbe. Inget kan skilja bästisar åt som förälskelse!
Så där står dom i var sin hörna, i slutet på början, i slutet av barndomen.
För manuset svarar Maja Runeberg, också skådespelare, och något av den energi som hon själv har på scenen finns i texten. Den är melerad av ordlekar, upprepningar, bildspråk, och komprimerade meningar av typen "Jag blir tomat!", alltså generad, vilket allt kräver tajming.
Hon laborerar även med en rytm mellan berättande dialog och gestaltande återblickar, men det som ändå präglar pjäsen är berättandet och de många orden.
Därför blir den scen där Hanna går igenom förändringen till tonåring en av de mer andlösa, och där uppsättningen når mig på andra plan än den intellektuella. När även regidebuterande Angelica Alkbergs stödjer sig på det berättade anslaget, blir det nämligen hjärnan som dominerar upplevelsen.
Den distans som skapas kan vara ett medvetet sätt att inte helt och fullt dra in publiken, att visa att allt ändå bara är teater. Risken är att man faktiskt inte dras in alls, och att ovarsamma vuxna ser pjäsen som ett diskussionsunderlag, en slags dramatiserad timme av Livskunskap. Jag är inte riktigt förtjust i den tanken, det är liksom inte teaterns väsen.