Ja, OK då: vi säger väl att det var 10.000 i publiken som vid 21-tiden på lördagskvällen hade packat till sig framför Badhusscenen/Stora scenen för att personligen få uppleva den 71-årige och klädsamt gråsprängde "Tjuren från Wales", Tom Jones.
Och vi inte bara säger det, vi kommer helt enkelt överens om att det var så. Minst det antalet; troligtvis ännu några till, också.
Och från den uppbyggda handikapp-rampen såg och hörde (perfekt ljudmix! stort beröm!) man oklanderligt. Jag såg halva den 1,5 timme långa spelningen därifrån. Sedan flyttade jag ner och satt i rullstolen på den grässlänt som fanns nedanför rampen. Bra sikt och ljud från den positionen också. Det var mycket längesedan (om ens någonsin) som jag har sett och hört så bra på en festival som nu.
Tom Jones har varit oavbrutet verksam i 47 år och haft flera listettor och fått så många trosor uppkastade till sig på scenen (Luleåpubliken bidrog generöst med åtminstone sex-sju stycken; mestadels av storlek större) att endast en professionell matematiker kan klara av att räkna ut det.
Det måste vara den manligt virila och animaliska utstrålningen som får damerna att vifta med och därefter slänga i väg, det intimaste de har.
Det är också värt all respekt att som 71-åring fortfarande äga en så distinkt kraftfull stämma som Tom Jones.
Det lät absolut helt fantastiskt bra.
Han inledde med några nummer från den senaste, prisade och gospelångande, skivan Praise & Blame. Burning Hell och några till. För att liksom förankra ribban där den skulle vara.
Han smusslade in en snyggt skuren version av Little Feats Dixie Chicken och den mäktiga gamla bluesen St. James Infirmary, och så, som på ett väloljat löpande band, hitsen:
I’m Never Gonna Fall In Love Again, Sex Bomb (där anlände trosorna), Green, Green Grass of Home, Detriot City (med anekdoter om Jerry Lee Lewis), Delilah, It’s Not Unusual och ännu flera.
Kompbandet var extraordinärt bra, stora delar av publiken sjöng med på ett närmast längtansfyllt passionerat sätt och stämningen var lyckligt överväldigande.
Själv mådde jag enbart fint och trivdes hur bra som helst.
Vad sägs om Elton John, Leonard Cohen eller Bob Seger nästa sommar - Luleå Expo?