Tom Hanks på spännande uppdrag

Den genre vi gillar att kalla "deckare" är en som onekligen trivs bäst i Europa; mordgåtor löses med fördel i vackra Yorkshirelandskap, men även Sverige har, i och med Kenneth Branaghs BBC-adaption av Wallander-serien, internationellt erkänts som en framstående kraft inom kriminalfilmen. När så våra amerikanska fränder försöker sig på att återskapa denna speciella typ av spänning, då kan de bara inte hjälpa att lägga in några av sina egna, välbeprövade mirakelkurer - resultatet blir att Tom Hanks stilla grubblande över mysterier av Agatha Christie-proportioner skildras genom snabba klipp, actionmättade kamerapanoreringar och pompös äventyrsmusik av Hans Zimmer (Pirates of the Caribbean, Lejonkungen). Filmens upplägg är (om man som jag aldrig läst Dan Browns romanserie eller sett den tidigare filmatiseringen, utan bara varit ständigt medveten om hans verk genom Da Vinci kodens oändliga popularitet) precis vad man hade kunnat vänta sig: hemliga sällskap med diaboliska planer, Vatikanstaten, en allvetande Harvardprofessor, samt en ljummen kritik mot katolsk fundamentalism. Robert Langdon (Hanks) blir, i egenskap av symbologiexpert, inkopplad då den gamla vetenskapstroende kulten Illuminati vaknar till liv och hotar att spränga Vatikanen. Efter en snabb flygning till det påveliga huvudsätet måste Langdon sedan lösa de 400 år gamla symboliska ledtrådar som leder till bomben, medan tiden hastigt tickar iväg. Ewan McGregor är oförklarligt irländsk i rollen som påvens närmaste man och Stellan Skarsgård, som schweizergardets överhuvud, verkar fortfarande komma undan med svengelska, vilken nationalitet han än ska porträttera. I övrigt är skådespelet godkänt och man har klokt nog valt att, utöver dessa två och huvudrollsinnehavaren, låta okända lokala förmågor spela de flesta roller. Tycker du att Beck, trots Mikael Persbrandts ständiga testosteronöverskott, är segt och långtråkigt? Då är Änglar och demoner filmen för dig. Själv föredrar jag dock någonting i stil med Poirot.