Tjusningen ligger i det obegränsade
Och alla är glada: Bokförsäljningen i Sverige slår rekord igen, ökar för tionde året i rad. 40 miljoner böcker säljs i Sverige varje år. Böckerna har lyfts ner från finkulturhyllan till konsumdisken, och författarna kan numera likna popstjärnor mer än kulturelit.
Inte konstigt, tänker jag, att somliga politiker vill bringa ordning i detta myller och utfärda en kanon. Peka ut vad som måste läsas. Och därmed: vad som kan undvaras.
Som om vi inte alla redan hade denna kanon ekande i huvudet, från Emil i Lönneberga till August Strindberg. Gossar i röda stugor (nej, jag klagar inte på Astrid Lindgren) och ångestridna vita medelålders män.
Bokmässan i Göteborg är lyckligtvis alldeles för stor för att ha råd att begränsa sig. Det är det som är tjusningen.
Oväntat i myllret
I ett tillräckligt stort myller tränger sig även det oväntade in, det som man inte vet vad det är. Bokmässan skulle knappast överleva på att presentera PO Enquist och Kerstin Ekman år efter år. Här kan man i stället få syn på indiska dalitförfattare, de kastlösa, eller stifta bekantskap med den nya vietnamesiska litteraturen.
Litteraturforskaren Stefan Helgesson berättar en anekdot om två författarvänner som diskuterar en roman:
- Den var bra, säger den ene. Man kände verkligen igen sig.
- Ja, säger den andre. Den kan ju vara bra ändå.
Man läser för att känna igen sig. Eller av motsatt anledning - att få uppleva det annorlunda.
Fortfarande är en överväldigande del av de böcker vi läser i Sverige skrivna av svenska författare eller översatta från engelskan, men också bokbranschen förvandlas så sakteliga i en globaliserad värld.
Knivig mångfald
För några år sedan översattes barnböcker till svenska från sju språk, förutom engelska. I dag är det 14.
- Fast mångfalden är en knivig balansgång, säger översättaren och kritikern Gunilla Borén i ett seminarium om världens böcker till världens barn.
- Det finns starka tabun också i Sverige. De får till exempel inte handla om religion eller politik. Det ska vara lagom främmande och inte bryta för mycket med den svenska uppfattningen om barnuppfostran.
Ska man våga översätta en bok om palestinska barn som kastar sten på judiska bosättare? Om en iransk pojke som drömmer om att bli martyr?
- Ja, säger barnlitteraturkritikern Lotta Olsson, barnböcker måste inte vara så förbaskat uppfostrande jämt. Låt det vara tossigheter som vi inte förstår oss på, för sådan är världen.
Precis som Lars Leijonborg vill definiera en svensk litterär kanon, så har åtskilliga, ända sedan Goethes tid, velat definiera världslitteraturen.
- Att man skulle kunna vaska fram mästerverken i världens litteratur är en omöjlig och ganska naiv tanke, säger Gunilla Lindberg-Wada, professor i japanska och en av deltagarna i ett forskningsprojekt om litteratur i ett världsperspektiv.
Översätta mellan världar
- Ska man definiera världslitteratur i dag så handlar det om litteratur som tar sig utanför området där den skrivs, som cirkulerar över gränserna.
Det kan vara Salman Rushdie eller Arundati Roy - författare som lever i flera världar och kan "översätta" mellan världarna, göra det indiska begripligt för västerländska läsare och tvärtom. Det kan vara Populärmusik från Vittula. Eller varför inte deckaren. Stefan Helgesson berättar om när den västerländska deckaren nådde Kina under 1900-talet och slog igenom totalt.
- Deckaren fick betydelse i den situation de hade i Kina, säger Stefan Helgesson. Det handlade om betoningen på individens förmåga att ta plats och lösa problem med sitt förnuft. Och detta är också en anledning att läsa: att få känna igen sig i det annorlunda.
Så jobbar vi med nyheter