Särskilt som han för första gången på, säg, 40 år, gjort en verkligt relevant skiva: förra årets Praise and blame, tydligt inspirerad av Johnny Cashs och Rick Rubins American Recordings-serie.
Men nu är det här Luleåkalaset vi pratar om. Om Tom Jones inte låter sitt framträdande bygga på gamla showklassiker som Delilah och It’s not unusual är det nog risk att allt för många överförfriskade 55-plussare ramlar framstupa i sin egen urin, av ren ilska. I och för sig ett underhållande scenario på pappret, men någon måste ju städa upp efter svinerierna också.
Jag tror inga risker tas. Jag tror det blir finlandsfärja av alltihop. Men jag har gärna fel, jag ser gärna att materialet baseras på senaste skivan och att Luleåborna är förmögna att ta in det, även de som tagit en eller 21 öl för många.
Vill man däremot prompt minnas svunna tider, snarare än gårdagen alltså, bör man lyssna på samlingen Velvet + Steel = Gold, som sammanfattar allt väsentligt Jones gjorde mellan 1964 och 1969, inte minst debutsingeln Chills and Fever från 1964. Eller Any day now, som är minst lika fin som Elvis version av denna Bacharach-Davidklassiker. Och den finns på Spotify.