En svensk klassiker får sin fortsättning. Gentlemen blir till Gangsters.<br> ? Den boken har på gott och ont förföljt mig i 25 år. Nu behöver jag inte älta den mer, det är en blandning mellan sött och surt, säger Klas Östergren.<br>Det var visserligen hans fjärde roman, Gentlemen, då den utkom 1980. Med tanke på den enorma uppmärksamhet och betydelse romanen fick, är han glad för det. Annars är frågan, funderar han i dag, om han hade kunnat hantera hela cirkusen.<br>När den kom ut och uppståndelsen började befann sig den då 25 år unge författaren Klas Östergren i Paris. Han fick rapporter om att boken sålde bra ? till slut i hela 200.000 exemplar ? och att den debatterades mycket. Men ändå, inte till fullo.<br> ? Jag kom hem först ett och ett halvt år senare och då började jag fatta vidden av det hela. Men då insåg jag också att boken medverkat till att föda en generation av dandys. Boken blev synonym med ett väldigt avståndstagande från det radikala Sverige och det var inte min avsikt.<br>Han tyckte inte om den författare han beskrevs som i media.<br> ? Jag ville bryta med det, det var jobbigt att möta det ideligen på krogen. Det var killar i småstäder som gick omkring och kallade sig vid mitt namn, det var jättekonstiga saker. Obehagligt.<br>Generationsroman<br>Gentlemen var en generationsroman utan att riktigt representera något samtida generation. För i det proggiga Vänstersverige i slutet av 1970-talet skrev Klas Östergren en samtidsskildring som förvisso prickade in massvis med tidsmarkörer och en underliggande politisk historia ? men framförallt var den en flödande rolig skröna om bröderna Morgan, eleganten Henry och den nedgångne Leo. Och så naturligtvis den unge författaren som flyttar in i Morgans kvart på Hornsgatan i Stockholm med sina skrivmaskiner.<br>När boken slutar befinner sig författaren i lägenheten med en kvinna, Maud, medan Henry Morgan är på vift.<br>Vart ska historien sedan ta vägen? Och inte minst, hur kan Klas Östergren skriva boken? För han är inte samma författare nu som då.<br> ? Gentlemen är svulstiga berättelser som fått sin form av en författare som upptäcker språkets möjligheter och rikedom. Jag älskade ord och uttryck. Boken handlar mycket om det. Fanns fem adjektiv ville jag ha med dem alla.<br>Skriver stramare<br>Klas Östergren har förvandlats sedan dess. Skrivit stramare och på senare år nästan helt arbetat med film och TV. Men nu kände han sig mogen att återknyta till den ordrika stilistik han hade som ung.<br>Han längtade efter lyxen att få skriva en roman, att låta flödet ta vid. För en roman är ett uttryck för en livskänsla. På samma sätt som Gentlemen var ett uttryck för en ung mans förväntan på livet, så är uppföljaren ganska givet något annat. Gangsters är en otäck och sorgsen historia, men förmedlad med en stor lust.<br> ? Allt är relaterat till denna livskänsla jag har i dag. Jag har inte tänkt ut en intrig, att det ska handla om skumrask i 2000-talets Sverige. Inte alls, det ska vara en krönika, det ska sammanfatta dessa 25 år, både i dessa människornas liv och i Sverige. Men jag har inte suttit med karta, tidningsklipp och bilder och prickat in händelser, som jag gjorde med Gentlemen.<br>Men Gangsters är en tidsbild av vad vårt land har blivit i Klas Östergrens ögon. Ett land av fula gallerior, kitschiga irländska pubar och en befolkning alltmer passiviserad i Sossesveriges stordrift.<br>Mörkare<br>Östergren själv driver ett litet kraftbolag tillsammans med några vänner i Skåne och han går igång med en svavelosande salva om en elbransch där skatteregler gynnar storbolagen.<br>I Gangsters personifieras detta Sverige i figuren Envoyén, en ansiktslös ämbetsman som går anonyma politikers ärenden. Som om någon helt plötsligt skulle stiga fram i Kafkas Processen och säga ?det var jag, det var jag som jävlades mer er!?<br>Och nu träder den yngre generationen fram. Och om vissa vill göra gällande att Klas Östergren nu är mörkare och mer desillusionerad, smickrar han samtidigt ungdomen. När en ung kvinna dras in i hippierörelsen, som lika gärna kunde ha tillhört 1970-talet, så tror man vid ett tillfälle att en tjallare mot rörelsen ska bestraffas. Men inte. Östergrens sensmoral är att visst finns fundamentalistisk radikalism i dag, men ungdomen är trots allt mer försonligt inställd till fel och brister än den gamla vänstern.<br>25 års väntan är över för många. Frågan är om läsarna blir nöjda med Klas Östergrens osentimentala skildring av Henry, Leo, Maud och, för den saken, samtiden.<br>
