Ola Gustafsson växte upp på Munkebergsgatan 74 i Luleå under en tid på 1970- och 1980-talen när det blåste en säreget produktiv musikvind genom stan. Ur och omkring bandet Joon Erektion växte så småningom flera av Luleås mest framgångsrika band innan Movits fram. Jag talar om Breach, The Bear Quartet och en gång landets mest hajpade band, Fireside. Även om Ola aldrig var en realitet i någon av de bandkonstellationerna kände han vågen, och den påverkade honom att göra.
Tog ackord som fyraåring
I det egna hemmet fanns Olas pappa som var steg fyra utbildad fotbollstränare för Giffarna från Gammelstad, men som även hade musik som sidointresse. Pappa ägde både elgitarr och piano och som fyraåring minns Ola hur han fick lära sig ta ackord och år senare minns han sin första riktiga upplevelse av ett elgitarrljud. En närkontakt som skulle komma att färga hela hans existens.
- Jag och min storebror kopplade in en gitarr in i en gammal rörradio, den blev en fantastiskt fuzzbox. Just det här att man bara spelat akustisk gitarr tidigare och för första gången fick ett elektriskt ljud. Det var helt fantastiskt. Jag kan inte beskriva det som annat än en jungfrusil, man bara hej då tjejer, hej då sport, hej då allt, minns Ola.
Trackslistan
I en tid när World Wide Web inte ens var ett militärt forskningsprojekt i USA och den enda källan till populärmusik hette Trackslistan - var att bara se någon hålla en elgitarr i handen supercoolt på en nivå som i dag är fullt jämförbar med att Justin Bieber helt plötsligt börjar i din parallellklass.
Gitarren var själva symbolen för en fri, amerikaniserad livsstil - långt från verkligheten i det DDR-Sverige som Filip & Fredrik beskriver så bra i sin bok Två nötcreme och en moviebox.
- Jag minns en gång i femman när vi satt ihop ett band som skulle spela i matsalen på Munkeberg. Jag hade läst om det här med groupies i en tidning och det var några tjejer i klassen som ville vara det. Jag förklarade vad det var och vad en groupie gjorde, sen satt vi och pussades i lärarrummet innan vi spelade i aulan. En sån grej lämnar man inte bara som barn, säger Ola.
Peter Dalle sa i en intervju i DN för en tid sedan: “Jag hade nog inte skrivit en rad om det inte vore för kvinnor. Det är kvinnor jag vill imponera på, det är dem jag vill höra skratta."
- Jag tror att i perioder kan det vara allt man gör. Speciellt i den åldern, sen kommer man tillbaka hela tiden och gör en massa saker för att bli accepterad och allt det där, säger Ola.
Utrymme för egna tankar
Tiden som tonåring på Tuna och Munkeberg minns Ola som lycklig. Det bodde många kreativa människor i hans egen ålder där, allt var inte linjärt och det fanns utrymme för att tänka eget och tänka nytt.
Ändå minns han Luleå i stort som en ganska kylig stad.
- Det var hockey, järnverket och inte så mycket mer. Även om teatern och det fanns så var det mer för de vuxna. När jag nu kommer till Luleå så känns det som att en massa saker har hänt i atmosfären med BD Pop, en massa bra band och Kulturens hus. Kulturen är ju det som på många sätt definierar en stad. Numera har Luleå också ett bra rykte bland musiker, man gillar att komma upp dit. Förr var det lite som en vilda västern stad där man fick se upp så man inte fick stryk.
Om du ser i backspegeln på hur du blev som person. Vad i Luleå-mentaliteten har färgat dig?
- En otroligt bra fråga, för det är också individer man pratar om. Visst finns det excentriska Luleåbor, men jag har verkligen fått lära mig att ha tråkigt i livet. Man tvingas använda sin fantasi när vintern kommer, man får drömma sig bort och skapa sig en egen verklighet som ung. Det är tufft i Luleå, en tuff jargong och en tuff stad. Oavsett vad folk tycker om att jag säger det här i en intervju så är det också, precis som med många andra småstäder, ibland en ganska trångsynt stad. Det är bara så. Den fria tanken, att slå sig ifrån, och viljan att förändra sig skrämmer många.
Vi enas båda om att det är lätt att hamna i ett utanförskap, oavsett vilken småstad du växer upp i. Även om man nödvändigtvis inte är mobbad, eller att allt egentligen är så himla deprimerande. Det är nog bara lätt att hitta ett motstånd som ung, oavsett vad man vill syssla med.
Det här är ju också intressant ut ett kulturellt perspektiv. Varför blir man artist? Musiker? Konstnär? Just den känslan av utanförskap är ofta avgörande för att en ung individ ska driva sig själv hårt för att lyckas.?
Eller?
- Visst. När jag blundade i pojkrummet såg jag mig själv spela licks på Wembley, jag hade extremt tydliga drömmar redan då. När jag efter gymnasiet började jobba på posten blev jag även där konstiga killen. Jag har faktiskt alltid känt mig så. När mina kompisar började plugga högskola var jag på Roskilde och spelade, jag lägger inga värderingar i just det. Men det är klart att det format mig.
Turné med Just D
Posten var det ja, och första jobbet. Tjugo år ung hade Olas mamma, som var gammal postkassörska fixat in honom där bland småbreven. Samtidigt hade han inlett sitt första riktiga förhållande och var på väg att bli sambo när han tänkte: Här blir jag nog kvar.
Då ringde telefonen.
Det var vännen Mats Schubert (numera medlem i Bo Kapers). Ola hade spelat och jammat med honom i en rad konstellationer på Stadspuben, dessutom var Olas flickvän och Mats flickvän systrar så de fyra hade även umgåtts en del vid sidan av musiken.
- Mats frågade om jag ville hänga med på en turné med Just D. Han hade flyttat ned till Stockholm och lärt känna Wille Crafoord och nu ville han ha med mig på turnén, berättar Ola.
Året var 1991 och Ola hade precis tagit det osannolika klivet från pojkrumsgitarrist och Posten - till turné med ett av den tidens hetaste svenska popband.
På den vägen är det, Ola flyttade ner, blev kvar och 2011 firar han alltså 20 år som yrkesgitarrist. 20 år med tre turnéer per år med landets största artister.
Studiomusiker
Ulf Lundell, Tomas Ledin, Eldkvarn, Eva Dahlgren, Jerry Williams och Eagle Eye Cherry. Mellan liveuppdragen har han agerat studiomusiker åt bland andra Britney Spears.
- Jag spelade mycket på Klas Lundings grejer (legendarisk a&r red.anm). Då fakturerade man 5.000 kronor om dagen som studiomusiker. I dag finns det inte så mycket studiomusikerjobb på samma sätt, säger Ola.
Mest känd är han dock som gitarrist och senare producent åt Lars Winnerbäck. Ola producerade plattan Daugava (i par med Lasse) som spelades in på Westmeath, Irland, 2007. Även den senaste plattan Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen producerade han.
Just att jobba med Lasse Winnerbäck har blivit som att jobba med en bästa vän.
- I och med att jag varit med i bandet så länge har jag varit mer som en arrangör. Han är en fantastiskt duktig gitarrist, men behöver hjälp att arrangera sound på de andra instrumenten. På Daugava ville han ha in mer folkmusikinstrument, i och med att jag även spelar banjo kan jag stämmor och tekniker för dem, så jag kunde arra även det.
"En av världens roligaste"
Daugava har i dag sålt fyra gånger platina.
- Att Lasse är en av världens roligaste människor kan man inte tro. Han är verkligen "skratta så man får ont i magen" killen. Den bilden av honom som dyster och mörk finns givetvis också, men är inte allt. När man jobbar sitter man givetvis inte bara och garvar, då har man en arbetsrelation och mejslar ut låtar och pratar ackord. Han är väldigt inne i det han gör, och seriös.
En annan av giganterna som Ola jobbat med är Ulf Lundell. Där blev det dock ingen kompis-vibb direkt.
- Uffe är en helt annan sak. Det finns inget socialt alls med honom, han har egen loge, äter lunch vid ett eget bord, han pratar inte med en om man inte nödvändigtvis råkar åka i samma bil. Men han var bra och schysst och så. Jag har kompisar som spelat med honom länge, han skickar något sms ibland, men inte så mycket mer.
Ola har även jobbat länge med Tomas Ledin. När han kommer på tal avslöjar jag att innan vi träffas har jag och flickvännen suttit halva natten och skrattat åt ett youtube-klipp av när Ledin spelar live hos Expressen.
Man måste se det själv för att förstå hur kul det är när Ledin “stämmer ett öppet E" och talar om sin musik.
- Han är galen och smaklös, och det här menar jag på de mest positiva av sätt. I hans värld kan han hålla ett tal till nationen när landet blöder. Han vill ta ansvar för sitt eget folk. I Ledins fall gör det ju också honom otroligt mycket mer egen och tydlig. Det folk inte fattar är att Tomas Ledin är mycket galnare än The Bear Quartet, han gör ju precis det han vill göra. Det vill säga samma sak om och om igen.