Tjejer som vågar ta plats

De vill också lyfta fram solister och har något viktigt att säga. Vad de däremot inte vill är att stelt skrida i vita särkar, i färdiga roller och med tramsiga, låtsat motvilliga, stjärngossar i tågets svans som man vet ändå stjäl hela uppmärksamheten. I Tjejer typ tolv har Ingela Lekfalk och Maria Viklund istället erbjudit ett trettiotal musikaliska tjejer i förpuberteten en annan scen. De kommer från Avanskolan, Boskataskolan, Furuparkskolan och Örnässkolan i Luleå, samt Norrmalmskolan i Piteå men står nu på Norrbottensteaterns intima trea. Lekfalk driver eget produktionsbolag och har ett långt förflutet inom Sveriges Radio där hon producerat bland annat julkalendrar och sommarlovsteater. Maria Viklund arbetar inom Luleå kulturskola på Örnässkolan. Samarbetet sker dock helt utanför Kulturskolans vanliga projektverksamhet. Fyndiga texter
Det är också Lekfalk och Viklund som skrivit nya fyndiga texter till flera av de välkända låtarna. Förutom till Välja, välja, en sång om den press alla val man måste göra i sin vardag skapar. För den svarar de medverkande Linnea Landström och Josefine Westman. Om vad vill man då tala och som gjort att ensemblen velat ge sina skolföreställningar exklusivt för en kvinnlig publik, lika gammal som aktörerna själva? Jo, det handlar om det mest skämmiga en kvinna kan göra - att vilja ta plats. Alltså inte att få mens, och blöda igenom. Något som Tjejer typ tolv gör ett kul och befriande nummer om, Always ultra. Inte heller är det värsta att svika ett förtroende så att det är ute på byn i ett nafs, eller att prutta. Fast samtidigt är kanske just pruttandet eller blodet ett sätt att synas. Vilket också skulle kunna förklara varför en tjejfis luktar särskilt illa, och att en blodfläck inte bara förstör byxorna utan blir ett obehagligt minne. Och varför fjortisbegreppet, flickor som tidigt satsar på den coola, poserande stilen, som föreställningen återkommer till är så komplicerat. Månne anar man tidigt att just den synligheten är en självständighetens återvändsgränd. Scen och film
De medverkande i Tjejer typ tolv ger sig dock i kast med uppgiften. De agerar på scenen eller i korta filmsekvenser. De sjunger, i kör och i flera starka solonummer, dansar och bjuder tillsammans med sin vuxna damorkester: Rosmarie Johansson, Felicia Karlsson, Elin Lindström, Katarina Pettersson, Emilia Tomtén, Anna Wedin och Maria Viklund, den inlärda osynligheten motstånd. Men publiken jag har sällskap med på bussen, och i salongen, är tyst och tillbakahållen. För redan vid kanske sju har vi lärt att tjejer uttrycker sig bäst genom att tala tyst utan mimik, och hålla andra kroppsliga uttryck tillbaka. De kan ta ett helt liv att återerövra och ger många knock-outer att resa sig från. Tjejer typ tolv är ett sätt att samtala om den saken.

Fotnot: Helgens offentliga föreställningar på Norrbottensteatern är öppna för alla oavsett ålder, genus och härkomst.

Tjejer som vågar ta plats

Tjejer typ tolv. När det gått en stund av showen, en musikal med lånad och blandad musik, får jag för mig att här finns ett lucia-tåg som nu gett faan. De vill stå på scenen, fånga sin publik och skapa andäktig tystnad, öva och repetera, träna och odla sin egen förväntan.