Det inleds med en sorglig liten berättelse om något som hade kunnat vara den stora kärleken men som inte blev det. Eller? Jag ska inte avslöja något, ni får lyssna själva.
När förra skivan, Falling down a mountain, kom för ganska exakt två år sedan skrev jag lite om hur jag alltid uppfattat dem som posörer, och kanske framförallt sångaren Stuart Staples. Och gav skivan en tvåa med reservationen att de som alltid gillat Tindersticks antagligen skulle gilla den med.
Om dessa gravallvarliga människor gillar den här med skulle jag inte bli förvånad, det låter inte så annorlunda den här gången, inte mycket som någon annan heller. Bara bättre och mer övertygande. Jag skulle tro att Tindersticks trogna fanskara växer med den här. Mig har de i alla fall vunnit över.
Ändå vill jag beskriva det. Skivan är så bra att jag verkligen hoppas att de som aldrig hört dem tidigare tar sig an dem den här gången. Som om Leonard Cohen var med i Portishead. Som om The Bad Seeds kom från Ian Rankins Edinburgh. Som om Jane Tennison dansade på stripklubb i Londons
Soho.
Det är ett album i den klassiska bemärkelsen. Det vill säga, det är svårt att plocka ut enskilda låtar men samtidigt håller de lika bra var för sig.
Skulle bli förvånad om jag inte har med den här på min årsbästalista om en sådär
elva månader.