Timo RäisänenJag har alltid tyckt om Timo.Men i fredags tyckte jag synd om honom.Han fick gå till personangrepp mot publiken för att få dem att visa känslor. Sist jag såg Timo, på Stadshuset i Sundsvall, behövdes ett kravallstaket för att skydda honom mot publikens tryck. En publik som älskade honom och gjorde allt de kunde för att visa det. Här i Luleå fanns inget staket. Här behövdes inga staket. Efter att ha rivit av Gee Whiz och Come Sunshine, med den energi och karisma som han gärna visar upp, så möts han av trötta applåder. Inga busvisslingar. Bandet ser uppenbart förvånat ut och alla bakom den första raden av unga fans ser trötta ut. - Vi är göteborgare, vi förstår inte ert icke kroppsspråk, ni får gärna visa vad ni tycker, säger Timo Räisänen, bedjande till publiken. Det fungerar inte. Först när bandet börjar spela radiohitarna Let's Kill Ourselves a Son och Sweet Marie börjar händer komma upp i luften. Men Timo är inte nöjd. Han pekar på människor i publiken och tvingar dem att höja händerna.Timo ska inte behöva tvinga folk att tycka om dem.Trots en gles och sval publik gjorde han en riktigt bra spelning. Timo Räisänen kan nog göra det här i sömnen nu. Hade publiken varit mer vaken, så hade spelningen inte bara blivit bra, utan något alldeles extra. Det handlar om att ge och ta.Niels Nankler på gitarr är som vanligt underbar att se på. När han frenetiskt släpper lös, stampar på distpedalerna och kastar gitarren, vet jag var en äkta rocker finns. Jag njöt, och jag såg att många i publiken njöt.Men fler kunde ha visat det. En publik som inte klarar av att få Timo att ta av sig skjortan har misslyckats.Stort.
