Tillstånd Sydpolen

Det är ingenting märkvärdigt med själva berättelsen i Marie Darrieussecqs roman White. Eftersom den utspelas på sydpolen är spelplatsen naturligt begränsad, inget störande biljus, inga myllrande bifigurer, allt är rent och antarktiskt kärvt. En grupp specialister har samlats (i en relativt nära framtid) för att bygga upp en europeisk bas i hjärtat av Antarktis. Bokens huvudpersoner Edmée och Peter förkroppsligar den moderna människans rotlöshet och mångfald. Edmée är fransyska, uppväxt i Canada och levande i Houston. Peter är islänning av mer oklart ursprung, inte särskilt etnisk ren och knappast någon med släkt ner i forntiden. De är båda sådana människor som hellre vänder det förflutna ryggen och de tycks ha en stark, men oklar anledning att göra just detta. Tillvaron i polartraktens bräckliga baracker är förstås klaustrofobiskt utsatt. Skillnaden mellan liv och död är den mellan värme och kyla, med nästan teatral tydlighet blir arbetet med de ständigt krånglande värme-aggregaten ett existentiellt projekt. Stark disciplin, kunskap och uthållighet leder till överlevnad, slarv, spontanitet och känslomässig hängivelse leder till utplåning. För även om de båda huvudpersonerna sökt polartrakternas intighet och totala tillstånd just för att slippa den påträngande civilisationens mångfaldiga krav så är det precis dessa krav som iscensätter deras livsfrågor när de väl är på plats. Antarktis kyla är av det slaget att kortaste utflykt utomhus kräver det minutiösa, all vätskor kristalliseras, metall får andra egenskaper, tillvaron befinner sig på gränsen, rent atomärt. Dessutom svävar spökminnet av sådana exploatörer som Scott och Amundsen genom medvetandet, deras ibland meningslösa heroism, deras insikter och likaväl deras dumheter. Mitt i denna utsatthet inträffar kärleken. En icke-önskvärd komplikation i disciplinens rutiner, strängt taget förbjuden, åtminstone kollosalt olämplig. Själva kärleksgenombrottet är mästerligt skildrat, brådskan, nerven, allting uppdrivet till det yttersta på grund av kylans dödshot, Darrieussecq skriver här en av de mer originella kärleksskildringarna i moderna litteratur. Ändå är White en roman som formulerar sitt litterära utrop alltför konstfärdigt för att beröra. Man får faktiskt intrycket att den koncentrerade livskampen på Antarktis är ett ingenting i jämförelse med konsten att uttrycka sig höglitterärt, och ändå har jag läst den på låglitterär svenska, hur ter den sig månne på originalspråkets mer ojämlika syntax? Som ofta i modern romankonst handlar White mer om tillstånd än om rörelse. Alltså tystnad, köld, minne och rymd. Rutinens fasta händelselöshet på en forskningsbas passar bra för denna analysprosa där yttervärlden är egendomligt syntetisk, eller abnormt distanserad. Darrieussecqs stil är medvetet oskön, den är skickligt utförd, men faktiskt ful, bruten, inkonsekvent. Hon kan sannerligen gestalta instängdhetens fenomen (som i genombrottet Suggestioner om en försvunnen make som driver hustrun obevekligt in i galenskapen), och då passar hennes taggiga skrivsätt. Men angelägen, jo mest för den inomlitterärt levande.

Tillstånd Sydpolen

WhiteMarie DarrieussecqÖversättning: Agneta WeibelNorstedts

White
Marie Darrieussecq
Översättning: Agneta Weibel
Norstedts