Om än inte riktigt lika bra och atmosfärisk som Sara Gruens roman för några år sedan men - faktiskt tillräckligt bra.
Filmhistorien dignar ju inte direkt under tyngden av cirkusfilmer. Cecil B. DeMilles Världens största show (1952) förblir en spektakulärt sprakande film, medan Carny (1980) var en träffsäker film som tyvärr nästan ingen såg, trots Jodie Foster, Gary Busey och musikern Robbie Robertson i rollistan.
I en klass för sig befinner sig den fascinerande TV-serien Carnivale (2008), om ett kringresande tivoli i 30-talets Amerika och den säregna dragkampen mellan ont och gott.
Även Water For Elephants utspelar sig på 30-talet och skildrar hur en ung veterinärstudent (Robert Pattinson, från Twilight-filmerna) på grund av tragiska omständigheter hamnar på Bröderna Benzinis cirkus och stiftar bekantskap med - samt ödesdigert förälskar sig i - dess vackra stjärnryttarinna (Reese Witherspoon) samt även cirkusens psykotiske och sadistiske direktör (suveränt gestaltad av Christoph Waltz, välförtjänt Oscar-vinnare för sin vidriga nazistroll i Tarantinos Inglorious Basterds).
Cirkusen är packad med originella karaktärer och är filmad med sällsam sensualitet av mästaren Rodrigo Prieto. Överhuvud taget är det väldigt sällan som den amerikanska depressionens 30-tal har skildrats så detaljrikt och skarpt som just här.
Angående skådespelarna så bör det givetvis och skyndsamt påpekas att ynglingen Robert Pattinson, trots sina dolskt uttrycksfulla ögonbryn, inte har mycket framför en kamera att göra när han inte får spela tonårsvampyr. Den eventuellt minimala talang han äger döljer han väldigt bra.
Reese Witherspoon är vacker men har tilldelats en roll som begränsar henne. Den kräver mycket lite av henne.
Det faller då på österrikaren Christoph Waltz att rädda filmen. Vilket han lyckas väldigt bra med. Hans lynnige och despotiske cirkusdirektör är en rollstudie som bränner sig fast hos åskådaren. Han ombesörjer att misshaglig personal kastas av cirkuståget och plågar den väldiga elefanten Rosie (helt extraordinär!) utan betänkligheter. Hans humör svänger mellan schizofreni och sympati och Waltz erövrar varje scen som han befinner sig i. Hur elegant och auktoritärt som helst.
Water For Elephants (det finns dock bara en sådan i filmen ...) är knappast en stor film, men definitivt en väldigt omfamnande och vänligt sympatiskt sådan. Snyggt filmad och säkrat atmosfärisk också.
Och som sagt var: en film som utspelar sig i en ovanlig miljö är ju alltid en intressant film.
Eller hur?