Tillit och rädsla

Jag minns den isande kylan i badhuset. Det blåaktiga lysrörsljuset och reflexerna i det vita kaklet och det rostfria plåtblecken i passagen mellan de varma duschrummen och den klorluktande simbassängen. Jag minns det öronbedövande larmet, de ekande skriken och plasken, de hårda, hala, kalla golven och draget från den svängande dörren med det frostade glaset. Man stod tvekande vid bassängkanten och försökte minimera det egna omfånget med armarna tätt omslutande den skakande bålen som värn mot allt det kalla. Med vit gåshud, blåa läppar och hackande tänder stod man mitt i de blöta badbyxorna med så lite hudyta som möjligt i kontakt mot simbyxans syntetmaterial. "Ett tu tre, på det fjärde skall det ske, på det femte" Fyra flickor i en bassäng, de kniper om näsan med ena handen och är just i färd med att dyka ner med huvudet under vattenytan. Samtidigt, på bassängkanten, står två späda flickor med simborgarmärken som bekräftar simkunnigheten ordentligt fastsatta på baddräkterna i begrepp att ta språnget ner i vattnet. De bilder som ger mig dessa hågkomster visas just nu på Marianne Öqvists postuma utställning på Konstgillet i Boden. Konstnärinnan, som gick bort i cancer för ett år sedan, ville trots sin svåra sjukdom genomföra denna utställning. Hennes man, Bengt Frank, såg till att utställningen kom till stånd. Bilderna målade hon sin sista tid i livet. Hon visste vart hon var på väg, hon hade vetat det i många år och förberett sig väldigt noga och hon hade flytväst - en tro. Jag vet inte riktigt hur den såg ut men den gav henne en sällsynt styrka och frimodighet. Till en del var den nog hjälpt av hennes formuleringsförmåga, hennes konst. Genom den kunde hon bearbeta sin sjukdom och de svåra behandlingar hon fick genomgå. Hon gjorde en stor utställning på Konstens hus i Luleå våren 2005 som var en av de starkare utställningar jag har sett därstädes. I den ingick en del av de bilder som nu visas på Konstgillet kompletterade med bilder som hon genomförde sin sista sommar. Man kan uppfatta simkunnigheten, flytvästarna och frälsarkransarna som ett metaforiskt uttryck för denna hennes tro som säger att jag är inte rädd för vattnet för jag kan simma. Just nu fryser jag, säger den spinkiga lilla flickan, men när man väl kommer i blir det varmt igen. Det är kanske en klen tröst för oss andra som inte är lika simkunniga eller saknar flytväst. Vi får hoppas att vi åtminstone hamnar på den grunda sidan i bassängen - om det nu finns någon sådan. Den andra hälften av utställningen handlar om vikten av relationer, en insikt som jag antar blev väldigt tydlig för henne under hennes sjukdomstid. Där finns dansande par, möten och famntag som visar på de sanna värdena i livet. Det är emblematiska bilder som påminner väldigt mycket om textiltryck med rena plana matta vinylytor omslutna av svarta kontureringar. Det gör dem problematiska. De är mer mönster än målningar och jag snuddar vid tanken, om jag inte kände till hennes historia hur skulle jag då betrakta dessa bilder? Skulle jag se relationsbilderna som ett alltför referenstyngt allmängods, förvisso ett väl designat sådant, eller skulle jag se dem som djupt personliga utsagor som talar direkt från hjärta till hjärta. Finns det något i formen som får budskapet att drabba mig som en oersättlig insikt. Jag kan inte riktigt svara på den frågan för jag kan inte bortse från hennes historia. När Marianne Öqvist ställde ut på Konstens hus våren 2005 visade hon ett verk som hon kallade Hälsningar från Marianne. Det var en gunga som hängde ner från taket i högdelen på konsthallen. Hon berättade att hon hade gjort den här installationen som en hälsning till publiken ifall hon inte längre var ibland oss. Nu är hon inte längre det men hon fortsätter ändå att berätta. - När man väl hoppat i blir det varmt igen ...!

Tillit och rädsla

Konstgillet i Boden ställer ut postumt måleri av Marianne Öqvist. Bertil Sundstedt berättar om bilderna och minnen kring ett kallt badhus och "ett två tre, på det fjärde ska det ske".