Tillgängligt av Vikström

fortsätter att skriva ungdomsböcker med ena foten i idrottsvärlden. Den andra står stabil i genren "kärlek och vänskap" och den som läst de tidigare böckerna, Kaxiga Katja och När hjärtat skenar känner definitivt igen sig. Även Den bästa hämnden är lättläst.
Den här gången handlar det om två tjejer i nian; Lottie som kommer flyttande från Umeå till en ej namngiven ort i Norrbotten och Milla, klassens ledare bland tjejerna. I den här världen är gränsen mellan killar och tjejer knivskarp. Därför skulle man också kunna kalla den en flickbok.
Huvudpersonerna är precis som man kan ana av introduktionen på omslaget något av stereotyper. Den nyinflyttade Lottie har svårt att komma in i klassen, hon uppfattas som beige och är en sopa i innebandylaget. Hemma är det pestjobbigt med mamman, Lottie tycker att hon är en 44-årig wannabe. Det Regina vill är att bli rik och en del av stadens elit. Millas mamma är istället en förvuxen fjortis, och i motsats till Lottie går det inget vidare i skolan. Däremot är Milla överduktig i Lotties innebandylag. Men en dag kommer Annicka till klassen och maktbalanser ändras. Man kan helt enkelt säga att boken är en typisk ungdomsbok, av det där slaget som vuxna recensenter har svårt för.

läst först sin egen generations böcker för att därefter läsa ytterligare två decenniers är det lätt att tröttna. Samtidigt finns en efterfrågan, det var ju därför man själv en gång valde dem, av just den okomplicerade kompositionen och det lättillgängliga språket. Berättelsen i sin tur beskriver som regel mest den yttre verkligheten tonåringar lever i men då mycket igenkännbart. Valet av medium, boken med sin förmåga till djupandning, innebär att man ändå kan tränga lite djupare in i personerna. I Den bästa hämnden spelar till exempel Lottie trummor i förrådet och får blackouter på proven medan den populära Milla egentligen känner sig väldigt ensam - särskilt som hennes kompisar alla är rädda ja-sägare. Ungdomsböcker kompletterar därför kompissnack, veckotidningar, film och teveserier med ett samtal där en vuxens erfarenhet går att trösta sig med på ett sätt som är svårt i vardagen.
Anna Vikström brukar dessutom alltid överraska mig med någon särskilt väl gestaltad scen eller problem. Den här gången är det ett riktigt ordentligt slagsmål med knytnävarna mellan huvudpersonerna. Alltså inte en mobbningsscen utan ett fysiskt bråk mellan två jämnstarka tills de inte orkar längre. Det minns jag faktiskt inte att jag läst tidigare.