Norrbottensakademiens årsskrift, nyligen utkommen, har underrubriken Det Nya Norrbotten, och bokens innehåll kretsar i första hand kring de senaste årens gynnsamma ekonomiska utveckling i vårt län.
Företag som Ikea, Northland Resources, LKAB och Facebook har skapat ett uppsving som flera av årsskriftens skribenter med stor entusiasm beskriver. Självfallet är denna utveckling inte oproblematisk, det finns både vinnare och förlorare, vilket också framhålls i flera artiklar.
Länets förre landshövding, Per-Ola Eriksson, uttrycker både optimism och framtidstro i sitt bidrag. Belåten läser han i tidningarna om att det råder "Klondykestämning" i hans kära Norrbotten, och han har gjort sitt för att marknadsföra länet. 2006 bjöd han in hela regeringen och skickade ut gästerna i de 14 kommunerna, så att statsråden med egna ögon skulle beskåda alla framsteg. Och landshövdingen har haft hjälp av kungen, landets främste PR-gubbe! Kungen har rått gästande ambassadörer att åka till Norrbotten, "det är där som det händer så mycket".
Men läget är inte odelat positivt påpekar Eriksson. Flyttlassen från Norrbotten på 50- och 60-talen gjorde glesbygden ännu glesare och tyvärr fortsätter befolkningsminskningen. Det behövs fler människor Norrbotten både nu och i framtiden.
I sitt bidrag, Hur ’bra’ går det egentligen för Norrbotten? anser statsvetaren och professorn Nils Gustav Lundgren att befolkningsminskningen allvarligt hotar en fortsatt ekonomisk tillväxt. I Luleå finns visionen om 10.000 nya kommuninvånare och Lundgren hävdar att de i så fall måste hämtas från andra länder.
Lundgren ser problemen med att de lönsamma råvaruföretagen driver upp lönerna, vilket leder till att andra arbetsgivare har svårt att konkurrera. Det är lönsammare att jobba i gruvan än till exempel inom turistnäringen och vårdyrkena. Och en insändarskribent har i Kuriren klagat över att boendemiljön blir oattraktiv, när konsultbolag köper villaområden i Kiruna för sina vecko- och månadspendlare.
Av Norrbottensakademiens ledamöter är nästan två tredjedelar män, och mansdominansen är ännu större vad gäller artikelförfattarna i årsskriften. I sitt bidrag Självgodheten hotar Norrbotten skriver Åsa Petersen att Norrbotten "identifierar sig så hårt med traditionellt manlig basindustri" och att jämställdheten inte kommit så långt i länet. Att unga kvinnor därför lämnar regionen är ett hot mot dess överlevnad. Vem vill leva i ett län som bara består av storskalig produktion? frågar Petersen. Kultur, handel och service måste uppvärderas om folk ska vilja bo här.
Den andra kvinnliga medarbetaren i denna skrift, Marianne Söderberg, gör med sin artikel Kulturens märg, en panorering över det kulturella landskapet.
Hon pekar på den mångfald som präglar Norrbotten och tar som exempel Mona Mörtlunds pjäs När vinterns stjärnor lyser här på Norrbottensteatern. Skådespelarna talar finska, svenska, sydsamiska, meänkieli och teckenspråk.
Kulturlivet i Norrbotten har under senare decennier blivit alltmera institutionaliserat, skriver Söderberg. "De tusen blommorna från sjuttiotalet har på 2000-talet placerats i tuktade rabatter". Den så kallade kultursamverkansmodellen kräver samarbete mellan kommuner, landsting, institutioner och allehanda kulturinriktade grupperingar.
Söderberg hyser berättigade farhågor inför ökad
byråkrati men är ändå
nyfiken på vad som blir resultatet av alla sammanträden.
Årsskriften kan säkert bli en lämplig julklapp till många norrbottningar. Den bjuder på lättillgänglig samhällsdebatt, och de olika bidragen kan ge stoff till diskussioner både hemma vid köksbordet och i sammanträdesrummen. Boken har en tilltalande layout, rikligt illustrerad med fotografier, de flesta i färg.