Nya numret av Provins (2/2016) gör en återblick på nordlig lyrik och återknyter till vad samma tidskrift gjorde för några år sedan, ämnet både tål och behöver omtag.
Folke Isaksson, som nu gått in i den stillsamma glömskan, får ord av Joar Tiberg. Som poet var Isaksson fäst i Norrland med en högstämdhet som ofta hade svårt att samsas med kontexten, ungefär som han själv hade svårt att samsas med sin kristligt predikande far. Debuten kom 1951, ”Vinterresa” blev uppmärksammad, hans estetik, hans elegant romantiska ton. Uppmärksammad blev också hans ställning i tredjeståndpunkten under kalla krigets inlåsta positioner. Redan innan han tystnade tvingade samtiden hans texter ut mot marginalen, och hans dikts karaktär tillät ingen omprövning. Kanske kommer han att bli läst igen, det är han värd.
Den tunga sorg som går genom Paulus Utsis dikter har större frihet mot tiden. De besjunger förlusten av ett folks historia och kan delas av många andra som trängts undan. Från det som en gång varit deras; land, språk, minnen. I Provins återkommer han med dikter på samiska och svenska, får tala i egen sak men blir också kommenterad av Inghilda Tapio. Minnena verkar alltid utplånade, omöjliga att återvända till. Jag återvänder själv ofta till några rader av Utsi:
”Svårmod svårmod
tankarna färdas
bakåt
mot vårsolens ljusa tid
Där jag växte upp
rådde kärlek
vida slätter
höjder vid trädgränsen
skogar som vandrade upp längs bergssidorna”.
Paulus Utsi förstod språkets uppgift. Historiens skymmer över det folk han diktar om.
Maria Vedin tillhör de diktare som trots ett ofta vresigt avvisande förmår ta sig vidare och erövra sångbarheten. Anna Hallberg ser tillbaka på hennes utgivning. Vedins tilltal är så långt från den insmickrande modernitetens svalhet som man kan tänka sig, hennes förmåga till poetiskt rytande måste vara ryktbart vid det här laget. Med en närmast agitatoriska ton har hon gjort sin dikt till en besvärjelse, ett sammanbitet och omsorgsfullt ramsande för en värld där allt vore möjligt.
Detta och mycket annat rymmer numret, oftare i stor jämnhet än med branta överraskningar. Ett givet undantag: presentationen av Vera Frisén, ljusets konstnär från Umeå, född 1910, full av spröd styrka. Vackert hågkommen av Fanny Carinasdotter.