Och nu känns det som om det är The Summer of Love 1967 och som om någon just ska snurra i gång den engelska och allra första så kallade supergruppen Creams andra LP, den som hette Disraeli Gears och som hade ett rätt trippat omslag och delvis även ganska flummig musik (mestadels signerad basisten Jack Bruce, men även gitarristen Eric Clapton och den vilde trummisen Ginger Baker fanns med i helheten också).
Det här är bara en referens jag får när jag sitter med Luleå-bandet 67 Purple Fishes förstlingsplatta och här har det främst att göra med omslagen. Disraeli Gears artwork bör rimligen ha påverkat gruppmedlemmarna en hel del.
När sedan inledande låten Remember störtar sig fram ur högtalarna så tycker jag mig höra ekon av den i början av 70-talet på motorcykel ihjälkörde Duane Allman, från den suveräna gruppen Allman Brothers Band och lätt en av rockhistoriens garanterat allra största gitarrhjältar.
Och så vidare men det är ju aldrig någonsin fel med referenser. Om det bara är de regelrätta referenserna, förstås. När jag lyssnar till All You Need Is Love (kaxigt att döpa en låt till just det) och Rainbow Light är det ganska svårt att åtminstone inte delvis börja tänka på Jimi Hendrix (ihjälknarkad i slutet av 60-talet och absolut en av de ohotat mest fenomenala gitarristerna någonsin).
Här heter sångaren och gitarristen och den huvudsaklige låtskrivaren Andreas Norberg och han är mycket mera än en enbart en jävel på att spela fantastisk gitarr. Han har en självsäkert auktoritativ rock´n´roll-röst och han får ihop låtar med synnerligen smakfull stil och integritet. In till själva benet.
67 Purple Fishes, som jag hittills har lyckats missa live men som lär ha vissa psykedeliska flummigheter för sig då, har lyssnat in sig flitigt på den mera muskulära rocken från 60- och 70-talet. Och jag kan knappast förstå vad det skulle vara för straff förknippat med det.
Det är ju stor skillnad mellan epigoneri och respekt. Och det vet även 67 Purple Fishes och håller sig på helt rätt planhalva. Hela tiden.
De hette Musical Express tidigare och levererade då liveshower hårdare än den titan som min benprotes är tillverkad av.
Debutplattan är bara en dryg halvtimme lång men levererar pardonlöst och går till obesvärad attack, med Take No Prisoners! som unisont anfallsrop.
Intill Andreas Norberg förekommer gitarrist-veteranen primo supreme Lars Bonnevier, basisten Jonas Sandin, organ- och pianist-eleganten Gunnar Sundström samt trummisen Simon Lundin.
Det finns ingen chans att de har något annat än jäkligt kul tillsammans när de spelar (fånga upp dem där de spelar någonstans i sommar och lokalisera också även gärna denna CD).
Det finns inte heller någon möjlighet att även lyssnarna inte piggnar till och snärtar till sig under plattans speltid.
Sorteras alltså in under meningsfullt mangel.