Först charmknockades vi rätt så eftertryckligt av vinjettfilmshyllningen Paris, je t’aime och när vi så smått har börjat förtränga den bakåt i minnet, uppenbarar sig den i princip lika effektivt charmdrabbande New York, I Love You. Framför allt glupande gottegottgott-godis för den aldrig fullt tillfredställde New York-knarkaren/diggaren.
Fast det är ju förstås ganska ojämnt. Inte ens hälften av de sammantaget elva små vinjetterna är gediget minnesvärda. Men några stycken av dem är ändå just det. I väldigt och uppseendeväckande skyskrape-hög nivå och grad.
Allra mest sympati omfattar jag ändå den fina hyllningen med gamle (över 90 år!) Eli Wallach och Cloris Leachman, som det judiska paret som varit gifta hur länge som helst och som nu ska ge sig av ut till Brighton Beach och Coney Island på en dagsutflykt.
Tid- och anspråkslöst innerligt och gediget gott spel. Massor av njutning.
Sekvensen med den i rullstol befinnande sig unga flickan, hennes lätt motvillige kavaljer och hennes far, spelad av den ärrade gamle hårdingen James Caan, är även den mycket fint utförd och minnesvärt instruerad. Utropstecken!
Och kanske nästan allra bäst är ju ändå scenen mellan de bägge gemensamt cigarettrökande främlingarna Maggie Q och Ethan Hawke. Så kan och ska det ju förvisso även bara gå till!
Sammanfattningsvis, ändå: massor av New York-kärlek, men inte fullt ut lika god administrationskontroll över hela materialet.
Nästa gång är det Shanghais tur.