Det är svårt att ta in. Ännu svårare att förstå.
Och när parisarna samlas till en tyst minut vid triumfbågen faller tårarna. Detta är så fel.
För tänk om vi alla var tvingade att tycka och agera lika, aldrig kunna uttrycka våra åsikter, demonstrera, bilda föreningar, uttrycka vår sexualitet, trosuppfattning eller kulturella tillhörighet.
Leva våra liv i ett samhälle utan yttrande- tryck och pressfrihet. Ett liv, en vardag med självcensuren som rättesnöre. Annars dör man, precis som de 12 som miste livet i onsdags.
Dagen efter onsdagens terrorattack mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris är detta skräckscenario högst aktuellt. På många plan.
Jag minns den kroatiska författaren Slavenka Drakulić, som i boken Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna, just beskrev den självcensur befolkningen i forna Jugoslavien var slavar under. Hur detta tillstånd förminskade dem både som individer och kollektiv. Det var ingen trevlig läsning.
Man skulle tycka att det vore självklart att ingen vill leva i ett samhälle där olikheter förtrycks, tankar och idéer förbjuds, där pressen är styrd och medborgarnas frihet begränsad. Det vill säga det fria ordets undergång.
Men uppenbarligen finns ett antal människor i vår värld med en annan åsikt. De finns på olika flanker i det politiska och religiösa landskapet. Vi kallar dem militanta extremister. Människor som med sin egen övertygelse tar sig rätten att döda andra medmänniskor för att de ser annorlunda ut, tycker annorlunda, tror annorlunda men kanske främst för att de inte vill ha ett mångkulturellt och demokratiskt samhälle.
De ser EN sanning där det demokratiska samhället ser flera. Och den sanningen baseras på en idés överlägsenhet. Så överlägsen att man kan skjuta prick på ungdomar som samlats på ett politiskt möte på en ö, skära halsen av medborgare från ett annat land, för att de just är medborgare i ett annat land, eller rått avrätta journalister på en redaktion för att de gör sitt arbete... Oberoende, är dessa människor beredda att döda medmänniskor som håller andra idéer högst.
12 döda. Nästan lika många allvarligt skadade. För att det fria ordet inte längre ska vara fritt.
Det kan inte sägas nog många gånger. Demokrati och yttrandefrihet måste återerövras varje dag, i varje tanke och handling.
Je suis Charlie!