Till en del trivialt och privat

För några år sedan besökte jag tillsammans med litteraturvetare från Umeå Merete Mazzarella i hennes barndomshem på Villagatan Helsingfors. Det blev en minnesvärd kväll i ombonad och inbodd miljö, god mat och underhållande samtal, och jag njöt av det där trevliga finlandssvenska språket, som jag tycker är en enastående fin variant av vårt svenska tungomål. Merete Mazzarella är professor vid Avdelningen för nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, men en ganska ovanlig professor, skulle jag vilja påstå, eftersom hon vid sidan av sin forskning skriver lättlästa böcker i skiftande ämnen som otrohet och åldringsvård. Hon har utvecklat en speciell läsarvänlig essästil, elegant men personlig, lärdomen finns där men serveras utan knastrande akademiska utläggningar. I år har hon väckt viss uppståndelse med sin bok När vi spelade Afrikas stjärna med underrubriken En bok om barnbarn. Den handlar om den svåra konsten att vara farmor. Merete Mazzarella gillar inte sin svärdotter och hon tvingas stå ut med att barnbarnen bor i Chicago och inte kan hälsa på i Finland särskilt ofta. Hennes bok är heller ingen hyllning till familjen, skriver hon, och även om den handlar om en farmor och hennes barnbarn är det ingen gullig berättelse. Det är skillnad på att vara farmor och mormor: "En blivande farmor ska inte komma och klappa sin gravida sonhustru på magen. En ung mamma är mer benägen att tro att hennes egen mamma kan klara av att hantera den dyrbara babyn än att hennes svärmor kan det." Och Mazzarellas amerikanska svärdotter Jenny är inte måttligt bufflig. Redan från början gör hon klart att besöken på Villagatan är en plåga som hon underkastar sig, och hon är inte det minsta tacksam för att svärmor ställer upp, när Jenny skriver på sin avhandling i antropologi. De båda kommer helt enkelt inte överens. Så småningom skiljer sig Jenny och Ville. Merete Mazzarella hälsar på sonen och barnbarnen då och då i USA, men hon, som älskar småstaden och har skaffat sig ett andra hem i idyllen Ekenäs, finner sig dåligt tillrätta med livet i storstaden Chicago. Och barnbarnen hinner inte ägna farmor särskilt mycket intresse, hon måste konkurrera med morföräldrarna och med Jennys och Villes nya partners om barnens uppmärksamhet. Men det går så småningom bättre när barnbarnen blir större och kan besöka farmor i Finland. Det här kan låta trivialt och ganska privat och är det också till en del. Läsaren kan stundom finna det tröttsamt att hålla reda på Meretes Mazzarellas släkt, före detta man och nuvarande man, tanter och farbröder och bekantas bekanta. Men Mazzarellas funderingar och frågeställningar är tillräckligt ofta allmänmänskliga och engagerande för att göra boken läsvärd. Den litteraturintressade noterar många referenser till äldre och nyare skrifter, allt ifrån Kalevala till Harry Potter. Särskilt vänder sig Mazzarella till oss som hunnit bli lite äldre, vi som ibland har svårt att hänga med i svängarna kring moderna tiders tilltrasslade familjerelationer, vi som försöker förstå barnbarn som lever i den obegripliga dataåldern, och vi som hotas av ålderdomens trista avveckling av det brusande livet.