Eva Kristina Olsson
Ejdervita
Albert Bonniers Förlag
Livet är utsatt i många av Eva Kristina Olssons dikter, och inte minst i den nya boken Ejdervita. Livet är det vars innersta behöver skyddas, men som angrips gång efter annan. Av skövlare och förstörare, sådana som ingenstans förnimmer helighet: "de vill ta pärlan och hålla den framför musslans / öppning / de vill påla tre öppningar i musslans skal / eftersom musslan fött pärlan i kärlek / pålar mänskorna tre öppningar i musslans skal / och klär musslan i grönt och klär pärlan / i klargrönt där inne innesluten i / kraften mellan munnarna".
Pärlan är en återkommande bild, "mänskan" en annan, ejdern en tredje. Eva Kristina Olsson utarbetar, här liksom i tidigare böcker, ett landskap med ett bestämt antal pjäser som flyttas runt i olika konstellationer och sammanhang. Det kan till en början tyckas förvirrande, nästan sökt, men gradvis utkristalliserar sig ett antal inte berättelser, men narrativa fält med en avsevärd lyskraft. Det är dikter svåra att uttömma, som varje gång bjuder nya klanger och öppningar.
Den nya boken läser jag delvis som en beskrivning över en kamp med formerna.
En tillblivelse fångas, en vilja som får kriga med andra viljor, en form som blandas upp och får nya förutsättningar: "jag är född och mänskorna är samlade / jag är född och mänskoboningen är byggd / meningen är vit men de vill tvinga mig tillbaka / in i oföddhet och kalla det liv". Vad "de" kallar "liv" är alltså endast "oföddhet", icke-existens, något som man kan gissa äger rum även inom livets gränsmärken. Människovärlden uppvisar levnadssätt som är så tömda på innehåll att de tycks imitera "oföddheten".
Så formuleras här en civilisations- och kulturkritik som med språklig sprödhet och styrka förmår bryta igenom, och har goda skäl för sig.