Till den som måste tala

Ni vet hur det är ibland; man hamnar på en eller annan fest och plötsligt förväntas det att man ska hålla tal av något slag, kanske tacka för maten på ett spirituellt sätt. Det där är ett elände, men nu har jag hittat det ultimata botemedlet.

Boken heter Praktisk uppslagsbok och band 1 har underrubriken Vid festbordet - 180 tal vid olika tillfällen.
Här finns förslag till olika tal för de mest märkliga tillfällen. Bland rubrikerna kan nämnas:
För regeringen, För en farbror, För damerna, Chefens tal till personalen, Vid en sillsexa, För kommunen eller staden.
För att inte tala om kapitlet Råd och anvisningar för festtalaren.
Om rampfeber uppstår framhålls vikten av att undvika att iakttaga sig själv och liksom avlyssna sin egen stämma:
"Därigenom träder man utom sin egen person och kan knappast undvika att kritisera sig själv, varigenom man lätt blir osäker ".
Precis! Korkskalle! Hur kan du säga så där? Det var väl sällsynt enfaldigt sagt, och så vidare.
Det är klart att talet till värdinnan blir värdelöst om man ställer sig bredvid sig själv.
Fattar väl vem som helst.
Handboken är utgiven 1968 men måste vara skriven av en omåttligt gammal människa. Vi kan hitta tips där men måste nog själva modernisera talen en aning. Det verkar som om de är skrivna i början av förra seklet.
I boken låter ett tacktal till värdinnan så här:
" Innan vi resa oss från bordet är det min kära plikt att å mina egna och övriga gästers vägnar rikta ett varmt tack till vår förtjusande värdinna för den stora gästfrihet hon i dag visat oss."
Kunde moderniseras lite i den här stilen:
" Du ska ha tack, Kajsa, jag snackade med folk runt omkring och typ alla, sa att den här kycklinggrytan helt enkelt var super!
Så är det bara! Respekt! "
Vi som är konservativa klamrar oss fast vid den gamla formuleringen, sätter näsan i vädret, tar på oss grosshandlarrösten och låtsas som om tiden stått stilla.