Till de kvarvarande frågorna

Lars Gustafsson återvänder alltid till de givna punkterna i sin poesi. Så också i den lilla volymen Om begagnandet av elden. Gåtorna, Västmanland, de alternativa världarna. Bakom denna förundran i delar finns en helhet, en förundrad fråga: varför finns någonting alls till? Varför kan man inte tänka sig världar där sommaren varar ett århundrade, eller världar där mörkret är "genomlyst av underbara talande stenar"? Svaret, som förenar diktaren och kosmologen, och gör dem bägge oundgängliga, är att man kan mycket väl tänka sig dessa alternativ. Om man vill kalla Gustafssons bok för senklanger är det knappast orättvist. Senklanger av stora teman från ett stort författarskap. En viss trötthet finns där naturligtvis, ett oundvikligt vemod, "sensommar - årstid som passar min ålder" säger en av dikterna. Några uppslag saknar bäring, även om handlaget ännu stämmer. Mest glädjer jag mig åt överraskningarna och åt några små fulländningar. Till de senare hör en underbar dikt om att förlora mörtens namn, en dikt om befrielsen i att slippa alla de fasta benämningarna, att släppa anspråken och ordlös njuta världen i en dröm, mer paradisisk än bestämmande: "Ja, denna dröm var fylld/ av skönhet och av dans/ Och ingen i hela världen visste/ att mörten heter mört". Eller den lite längre dikten Kort besök i försommarljuset. Den är ett under av vara och iakttagelse, helt stillsam och ovanligt hoppfull. Det senare en överraskning: "Juniljuset/ är den plats som aldrig kan försvinna./ Det är bara vi som hade glömt/ hur man hittar fram till dess glänta." Vi lever i de kvarvarande frågorna om världen och Lars Gustafsson är en av dem som ännu kan formulera dem.