Tidiga söndagkvällar på SVT brukar det visas konserter. Är det inte klassiskt så är det ofta musik av det här slaget, mjukt och fint, sittande medelålders publik, stora lokaler och utsålt. Fin akustik. Det kan vara exempelvis Mikael Wiehe som tolkar Dylan, eller Nina Ramsby som sjunger svensk jazz och visor. Jag har ingenting emot det, är man på plats eller sitter bekvämt framför TV kan det ofta vara sensationellt bra. Man liksom spinner. Verkligen. Mina tidiga söndagkvällar består för det mesta av att hysteriskt leta kläder till barnen som ska tvättas inför den kommande skolveckan. Står teven på är det Bolibompa eller Guitar Hero på högsta volym. Eller så är den avslagen och någon slags punkrock på stereon överröstas av alla mina ungar och deras kompisar och telefonen ringer, och vem ska gå med vem i morgon och du får ingen macka vi åt nyss middag och hade inte du läxa över helgen och har du duschat? Och lek och mer spring. Gunnel Mauritzson Band spelar folkmusik med en jazzig underton och det finns ingenting att inte gilla egentligen. Herrar Kutsson, Jormin och Wingefors spelar känsligt och Gunnel Mauritzson själv har en underbar röst. Det är bara inte riktigt för mig. Mitt behov av den här sortens musik tillfredsställs dessutom av gamla David Sylvian och Talk Talk-skivor. Jag har inga invändningar mot skivan, men jag har heller inte tid för den.
Betyg: 3 kurirhästar
