Tidskrift: Svår mix som fungerar

Site är en tidskrift man får ta in lite i taget, hitta olika ingångar i, läsa tvärsemot.

Kultur och Nöje2008-03-12 01:45
Ibland vilsevandrar jag över sidorna. På samma gång som den är spjutspetsartad finns det en bredd i ämnesvalen, som bildar en skärningspunkt mellan filosofi, litteratur, konst och arkitektur. Det borde vara svårt att få en sådan mix att fungera, men sällan känns den här särskilt ansträngd eller påklistrad. I nya numret skriver Kim West om multikonstnären och grundaren av lettrismen, fransmannen Isidore Isou. Han gick bort i somras bara två dagar före Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni, vida mer berömda än Isou vars verk - hundratals böcker, filmer, skulpturer, målningar, ljudkonstverk - nu lämnats till eftervärldens bedömning. Avantgardister springer ju före, vilket Isou verkligen gjorde, men blir kanske inte alltid belönade efter förtjänst. Återstår att se om Isou blir ihågkommen eller bara ännu en som skrivit i vatten. Brian Manning Delaney ägnar en kritisk essä åt den norska konstnären Lene Bergs Gentlemen & Arseholes. Ett arbete där Berg kretsar kring det sensationella faktum att CIA under en lång period på 50- och 60-talet sponsrade radikal europeisk kultur; vänstertidskrifter, fria teatergrupper, författare som var uttalade motståndare till Vietnamkriget. Sponsringen var tänkt att underminera östblockets och kommunismens lockelser. Ofta - men inte alltid - skedde det utan att mottagarna visste var pengarna egentligen kom från, det hela sköttes under anonym flagg. Hade de vetat hade de tackat nej. Eller? Några av dem, visar Berg, var uppenbarligen bekanta med mecenatens identitet. Frågan är bara vem som i förlängningen utnyttjade vem. Det går ju utmärkt att också bita den hand som föder en. I Site kan man också läsa Sven-Olov Wallenstein om Hegel och Andens fenomenologi. En milstolpe inom den västerländska filosofihistorien, men mer citerad ur och hänvisad till än i egentlig mening läst. Mest på grund av dess kompakta, närmast avgrundsdjupa svårighetsgrad, dess "galna komplexitet", som Wallenstein skriver. Han återger en anekdot om hur man på tyska universitet en gång använde boken som ett sorts sadistiskt inträdesprov. Innan en begåvad student fick påbörja sina doktorandstudier skulle denne först skriva en essä där bokens huvudsakliga tankar sammanfattades. I många fall ledde uppgiften till en sådan förtvivlan att studenten uppgav sina filosofidrömmar för gott. Till våren utkommer så den första svenska översättningen, 200 år efter bokens första publicering.
Tidskrift Site #27
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!