Studentliv i Uppsala, ett kompisgäng av mer eller mindre intressanta typer. Läsandes, drickandes, boendes i skruttiga rivningskåkar, inpyrda studentrum och mellan diskussionerna om politik och filosofi, de små och stora förälskelserna.
Kort sagt, vi har hamnat i Uppsala, våren 1967.
Det heliga 1960-talet, det årtionde då de förvirrade började tro att revolutionen kanske skulle komma till Sverige.
Så blev det förstås inte. Nog blev det stora förändringar i Afrika, i Sydostasiens djungler, men aldrig här, inte en chans.
Lars Tysklings debutroman Gula faran skildrar ett kamratgäng i Uppsala som rör sig i den tidens radikala studentkretsar, men samtidigt inte riktigt tillhör den. Vänstern häcklas i stället uppfriskande nog rätt hårt av romanens mer anarkistiskt lagda figurer. Poeten, Bluffterapeuten Sune, trubaduren Holger dansk, den mystiske tyske revolutionären Heinrich som mest fipplade med sina haschkakor och de andra, glider fram genom ett ganska lättsinnigt Uppsala.
Varför pluggar vi? Vad vill vi? Ingen som vet. Saker bara händer. Några år senare spreds säkerligen de skönt avslappade studenterna i Tysklings bok ut i det svenska folkhemmet för att där odla sina karriärer. Studentårens radikala ytlager omformades kanske till det som vår klassiske humorist Birger Vikström beskrev som Den svenska Människan; lojala statstjänstemän, godartade medborgare, uppkomlingar.
Här finns en del sköna skrönor, bland annat kring Den gula faran - motorcykeln med sidovagn - som spelar en central roll i händelseutvecklingen. Som roman betraktad är boken en rätt lättviktig historia. Inget fel i det. Dialogerna håller bra klass. Författaren behärskar sitt språk, det flyter på. Hantverket är det alltså inget fel på men ändå, karaktärernas liv och leverne griper aldrig riktigt tag. Vi får en tidsbild av studentlivet i Uppsala och egentligen inte mycket mer. Men för den som var med räcker det nog en bra bit.