Tidsandan fällde domen

År 1983 satte sig journalisten Tomas Bresky i bilen och körde de fyra milen från Luleå till Fällträsk utanför Råneå. Där hade han stämt träff med Fingal Lennelind, som på 1950-talet hade dömts till två års fängelse för spioneri. Fingal Lennelind, som vid tiden för domen hette Larsson, var en av flera som hade utpekats av Fritjof Enbom, själv dömd till livstids straffarbete för sitt påstådda spioneri för Sovjetunionens räkning i en rättegång som kom att bli en av det kalla krigets stora berättelser i Sverige. Därmed hade Tomas Bresky satt igång ett omfattande arbete med att kartlägga en spionhistoria som fortfarande väntar på ett slut. Efter 25 år och tre dokumentärer både för radio och TV har han nu skrivit boken - Kodnamn: Mikael, Spionaffären Enbom och kalla kriget (Ordfront förlag). Tomas Breskys slutsats är entydig: Det var tidsandan och inte bevisen som fällde de åtalade i Enbomaffären. Dramatisk historia
Denna märkliga och dramatiska historia tar sin början en julaftonskväll i Stockholm 1951. Den arbetslöse Fritjof Enbom, som under en tid bland annat arbetat som journalist på Norrskensflamman i Boden och Luleå, har denna kväll bjudits på middag av sina hyresvärdar i Aspudden. Mot måltidens slut börjar han berätta om hur han som spion lämnat hemliga uppgifter om det svenska försvaret till Sovjetunionen. Värdparet går efter några dagars tvekan till polisen och berättar vad de hört. Fritjof Enbom tas in för förhör, erkänner och namnger flera personer som han påstår har varit hans medhjälpare. Sammanlagt förhörs ett 50-tal personer och ett tiotal häktas. Till slut åtalas sju personer, inklusive Fritjof Enbom. Alla utom en av de åtalade hade anknytning till Sveriges kommunistiska parti. Hela åtalet vilade på Enboms egna bekännelser, bevismaterialet var magert. Kalla kriget
Sju år tidigare hade Andra världskriget upphört. Världen delades upp i öst och väst, det kalla kriget kröp allt närmare. Redan 1946 hade Winston Churchill myntat begreppet "järnridån" och i hela västvärlden mobiliserade man mot kommunisthotet och periodvis bedrevs klappjakt på människor med vänstersympatier. Inte minst i USA, där jakten leddes av senator McCarthy med starkt stöd av FBI. Sverige var inget undantag. Bara några månader innan Enbomaffären rullades upp hade den svenska spionen Hilding Andersson, även han övertygad kommunist, dömts för att ha lämnat ut hemligt försvarsmaterial till Sovjetunionen. I färskt minne fanns interneringen av svenska kommunister i läger som Storsien. Kommunister målades allmänt ut som en säkerhetsrisk och deras lojalitet ansågs ligga hos Sovjetunionen. Dömda på förhand
Pressen var tidigt ute med detaljerade uppgifter om spionförhören. Norrbottenstidningarna hade ett försprång, men även tillresta journalister sökte upp grannar, familj, släktingar, parti- och arbetskamrater. Tidningarna tävlade om nya avslöjanden, beskrivningarna av den farliga "Enbomligan" blev allt utförligare, vecka efter vecka. Även den kolorerade pressen hakade på och publicerade artiklar under rubriker som "Spionen var min vän" och "Jag var kär i Fritjof Enbom" och en reporter från Året runt åkte till Boden och skrev om "Den förbjudna staden". Åklagarens och polisens ord fick stå oemotsagda, ingen journalist tycks offentligt ha ifrågasatt utgångspunkten för anklagelserna och långt innan rättegångarna startade var de åtalade redan dömda. - Direkt efter att domarna avkunnats i tingsrätten åkte åklagaren Werner Ryhninger upp till Radiotjänst och läste upp slutpläderingen i radion. Det var aldrig något tal om att försvarsadvokaterna skulle få lämna sina kommentarer. Det säger en hel del om tidsandan, säger Tomas Bresky. Imponerande pussel
När man betraktar det imponerande pussel som Tomas Bresky lagt genom åren framstår hela historien som ett mycket tydligt exempel på ett rättsövergrepp. Spionanklagelserna var minst sagt bräckliga och hela åtalet vilade på Fritjof Enboms berättelser. Med tiden har högt uppsatta militärer ifrågasatt huruvida Enboms påstådda spioneri överhuvudtaget kan anses ha tillfört eventuell främmande makt något som helst av värde. Flera av de försvarshemligheter han sade sig ha lämnat ut var uppgifter som redan hade publicerats, till och med i tidningsartiklar, eller fanns redovisade på befintliga kartor. Tre av de dömda - Fingal Lennelind, Hugo Gjersvold och Arthur Karlsson - fortsatte livet igenom sin kamp för upprättelse och frikännande. 1974 tog stjärnadvokaten Henning Sjöström sig an Enbomaffären, dock utan att få resningsansökan beviljad. Samma år skrev professorn och vittnespsykologen Arne Trankell boken Chef för grupp Norr - en dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget. I boken framstår Fritjof Enbom som en mytoman. Vid vägs ände
Efter TV-dokumentären om Fingal Lennelind i början av 1990-talet tyckte Tomas Bresky att han nått vägs ände i sina undersökningar. Längre skulle han nog inte komma. Då ringde Hugo Gjersvold. - Jag har aldrig kunnat lämna den här historien, även om jag har försökt många gånger, säger Tomas Bresky. I sin bok skriver han om sitt engagemang. Hur han tar hjälp från kollegor som får agera "djävulens advokater" och ifrågasätta hans motiv och argument. Om hur hans idoga och långsiktiga efterforskningar ger en pusselbit här, en annan där. Om vänskapen till Hugo Gjersvold och Fritjof Lennelind. Omdiskuterad
De tre dokumentärer han publicerat kring Enbomaffären genom åren har alla kritiserats av pressen, särskilt i Norrbotten där han anklagats för att förenkla historien och nonchalera spioneriets skada och omfattning. - På en punkt hade kritikerna rätt. Jag hade inte lyckats presentera några avgörande bevis för att processen var rättsvidrig. Men hans enträgna efterforskningar gav resultat. Med hjälp av överstelöjtnant Stellan Bojerud på Försvarshögskolan kunde han leda i bevis att exempelvis några av de uppgifter Hugo Gjersvold skulle ha lämnat vidare till Enbom vid tillfället redan var allmängods bland militärattachéerna. Uppgifterna lades till grund för en ny resningsansökan som Bresky och Bojerud ägnade sommaren 2001 åt att skriva ihop. Då var Hugo Gjersvold redan en gammal man, märkt av sjukdom. Trots påstötningar skulle det dröja fyra år innan Högsta domstolen kom med sitt svar. På några korta rader meddelar domstolen att man lämnar ansökan utan bifall. Tre år tidigare hade Hugo Gjersvold avlidit. Ingen resning
Där slutar också Tomas Breskys bok - ett samtidsdokument som formar sig till en deckare hämtad ur verkligheten. En viktig och aktuell påminnelse om konsekvenserna av att rättsväsende och media gör gemensam sak under ett starkt ideologiskt tryck. Men Kodnamn: Mikael är också en berättelse om människor och öden, inte minst om författaren själv. - Jag har haft ovärderlig hjälp av Ordfronts Jan-Erik Pettersson, som också varit redaktör för Gellert Tamas Lasermannen. När jag trodde mig ha skrivit färdigt för ett par år sedan gav han mig bakläxa, sade åt mig att skriva in mig själv i historien och bad mig beskriva tiden som rådde. Den som inte varit med kan ju omöjligt sätta sig in i den tidsandan, säger Tomas Bresky. Nu är alla de dömda döda, men kvar finns barn och släktingar som alla farit illa av anklagelserna. - Självklart hoppas jag på upprättelse för alla dem som Enbom pekade ut. Men också på en diskussion om rättssäkerhet och mediadrev. Vi ser gärna filmer från McCarthytidens USA, men våra egna offer för det kalla kriget har vi glömt bort. Där finns många historier att berätta, säger Tomas Bresky.