Tidlös saga i utmärkt form

Det finns böcker som berör djupt, men som man ändå inte riktigt förstår sig på. Böcker som berättar historier som överförda till annan form blir begripligare. Personligen tänker jag på Michael Cunninghams Timmarna, som på film kanske inte blev starkare som berättelse, men tydligare. Ett annat exempel är just Alessandro Bariccos Nittonhundra - legenden om Oceanpianisten som nu får tydliga konturer med hjälp av skådespelaren Peter Eriksson i hans scenmonolog med samma namn. Baricco, som debuterade som författare 1991 med boken Vredens slott och som fick svenskt genombrott med boken Silke, skrev ursprungligen Nittonhundra för teaterscenen och därför är det kanske på sin plats att den nu hamnat där igen. Peter Eriksson, som gått Teaterhögskolan här i Luleå, har satt upp monologen på egen hand och i eget scenproduktionsbolag och spelar nu på turné från Göteborg i söder till Luleå i norr. Det är en fantastisk berättelse han har att komma med, den om Danny Boodman T.D. Lemon Nittonhundra, pojken som en dag hittades övergiven i en banankartong i papp stående på pianot i danssalongen på ångfartyget Virginian, som trafikerar både Nord- och Sydatlanten. I det stora fartygets mikrokosmos, med sina olika avdelningar och sina olika passagerare, blir han kvar livet ut. Aldrig får han se havet från den andra sidan, aldrig tar han chansen att gå på fast mark. Långt ute på havet, där land bara existerar som en längtan, trivs han bäst. Där kan han spela den mest fantastiska musik, något helt eget, långt från alla trender och stilar. Nu berättar hans bäste vän, fartygsorkesterns trumpetare Tim Tooney, hans historia. Om den där duellen mot den legendariska pianisten Jelly Roll Morton, som köper biljett bara för att få bevisa att det faktiskt är han som är bäst, men som trots sin musikaliska akrobatik får lämna skutan med den stolta svansen mellan benen. Om uppväxten, om sjömännen runt omkring Nittonhundra och om den där dagen när han bestämmer sig för att gå i land, men vänder på tredje trappsteget. Om den allra sista gången de möts och Nittonhundra berättar sin livsfilosofi sittande på en dynamitlåda, beredd att gå till botten med Virginian. Nittonhundra visste vad han gjorde och har man bara en riktigt bra historia i reserv och någon att berätta den för är det aldrig riktigt ute med människan. Alessandro Baricco är en berättarglad författare som befolkar sina romaner med udda karaktärer och gör dem till tidlösa sagor. Tolkningarna blir därför många. Det här handlar kanske om jazz och därmed också om livet, men framför allt om den skapande människan som inte behöver det storstilade yttre för att skapa det odödliga. Det är visserligen en väldigt romantisk bild, men den fungerar utmärkt som berättelse. Peter Eriksson kan konsten att berätta denna historia. Lugnt och avslappnat bär han fram berättelsen, frammanar bilder, dofter och inte minst musik. Utan buller och bång och utan stora gester blir det hela helt enkelt väldigt bra. Det är dags att läsa om boken. Peter Eriksson har försett mig med förståelsens nycklar.