Tidens vemod i Motala

Sverige sjuder av modernitet som är både hot och löfte. Det är nytt sekel och nya tankar i Stewe Claesons roman Än jublar fågelsången och landet färdas, halvt ovetande mot stortstrejkens 1909. På ett hotell i Motala samlas den gamla eliten och oroas över allt det nya, själva ytterst välnärda finner de arbetarnas krav på bättre löner egoistiska och skadliga, rent giriga. Hotellets direktör, Wilhelm Hallgren, en ytterst rationell ung man har dock av sin fader fått rådet att tala till folk som till folk och inte som till hjon. Denna jämlikhetens tanke lämnar honom ingen ro i mötet med de bredbukat reaktionära från trakten. Det andra som aldrig lämnar honom rofylld är hustrun, den äldre och blodfyllt irrationella Luigi. Så är förutsättningarna i denna skarpa skildring av Sverige, strax innan demokratin. Ytterst detaljerat och ytterst torrt, det vill säga väldigt roligt skriver Claeson om ett land som, inte olika det nutida Sverige, tar sig in i det framtida med märkliga argument från det forna. Entreprenören hyllas, men arbetaren föraktas och förföljs, socialismen ses som en sjuka som äter ut landet medan det i själva verket är den punschstinna överklassen som är problemet. Allt detta hörs i matsalens prat, på hotellet i Motala av dessa småstadens potentater, bland fabrikörer och häradsdomare och direktörer. själv han ser sig själv i historiens ljus och är både dådkraftig och tveksam, hans verkliga liv, hotellet, sysslar med stora planer om det som i dag kal- las kulturturism, övernattningar och kulturella utflykter. I kärleken tvekar han, ideligen säger Luigi att hon blir hans undergång, men han vill inte tro detta. Hon gycklar med honom för hans brist på beläsenhet utanför kolumnerna, för detta som ska sluta med hans fördärv. Och hur är det med hans stora planer? Ska de hålla inför kriser och strejker? I ett annat hotellsamtal (det är sådana som bygger denna bok) är Heidenstam den glödande mittpunkten. Eller? Den glödande punkten är snarare hur den nya tiden argumenterar för sina reformer, mot militarism och orättvisa. Folkbildning som vapen mot ståndssamhällets ingrodda dumhet. Och Hallgren tänker trösterika tankar om koltrasten, om de nu inte är oroande, hans förströdda tillstånd som kunde kallas tankar. Landet vill ändra sig, och Claeson låter Heidenstams leende drabba både höger och vänster, men vad vill Hallgren? Han lyssnar till fågelsången, som är beständig och tvekar i den tid han inte riktigt törs förstå. Det är mycket roande och lärt på ett milt uppfostrande sätt. Här serveras tidigt 1900, upplagt som ett fint smörgåsbord. Tiden är ett tankerum som uttalas på en hotellrörelse i Motala och spelas av ett antal arketyper, som ändå är förvånansvärt levande. Kanske genom att berättelsens själva centrum är punkten mitt emellan rörelse och stagnation, mannen som är så katastrofalt oförståndig inför kärlek och litteratur, melankolins och vemodets ljusa gestalt,
sekelskiftets Wilhelm Hallgren.