Hon satt där i en grässlänt och funderade över tiden. Nästan allt hade hon kunnat lära sig, nu gick hon på folkhögskola, men det där med tid var svårt att begripa sig på. Kanske var det just den bristande förmågan som skiljde henne från de av oss som inte är födda med en funktionsnedsättning?
Minns att jag hisnade. Inte bara det att hon kunde formulera tidens obegriplighet i ord. Hennes känsla var också min – hur ska man någonsin kunna förstå sig på tiden, den som i all komplicerad enkelhet faktiskt bara är något så självklart som oss given.
Om tid, både som existentiellt villkor och som politiskt begrepp, resonerar författaren Nina Björk i en mycket intressant essä i den vackra lilla boken Nu är det dokumenterat, som lagom till jul kommer ut på Teg Publishing. Formgiven av Carl Anders Skoglund, som bland annat vunnit priser för sitt arbete med tidskriften Hemslöjd, innehåller den lilla boken också filmen Nu är det dokumenterat, skapad av förläggarbröderna Jonas och Anders Teglund, uppväxta i Luleå.
För några år sedan följde de sina släktingar Bertil och Signhild Månsson på deras sextionde resa mellan hemmet i jämtländska Svenstavik till sommarstugan i Ryssbält, där Signhild är barnfödd. Första gången Bertil Månsson reste dit 1948 tog han tåget för att fria till Signhild, som då hette Eriksson. Därefter har de kört bil, ställt in tripmätaren på gårdsplanen i Svenstavik och slagit av den intill stugtomten i Avasundet – den här gången visar den 76 mil.
Varje år samma resa, samma stopp längs vägen, samma rutiner. Men det som skiljer Bertil Månssons resande från många andras är att han ständigt har kameran framme. Hemma i timmerhuset i Svenstavik ryms vid det här laget ett otroligt arkiv, en dokumentation av ett helt liv, sakligt redovisat in i minsta detalj, på filmer, fotografier och i årgångar av små fickalmanackor.
Bröderna Teglunds film, som hade premiär på Filmfestivalen i Göteborg och som också visats i under Bok och Bild i Luleå, handlar om att få fatt tiden, kanske frysa den. Men den är också ett starkt porträtt av ett par födda på 1920-talet, som vet att ta tillvara på det mesta. Inför avfärden tejpas ett filpaket ihop, för att kunna ätas senare under resan, här förfars inget, allt går att återanvändas. Signhild och Bertil Månsson har aldrig glömt att resurserna är ändliga.
Även kring det resonerar Nina Björk i sin essä, som på hennes typiska sätt på samma gång både är skön att läsa och intellektuellt krävande. Ämnet i sig är gripande – tid som förlust, våra försök att fånga stunden, minnen, om släkten som komma och gå. Men också om tid som politiskt begrepp – den några säljer och andra köper och vilka djupgående konsekvenser det får på våra olika liv.
Som extramaterial på dvd:n ser vi Bertil Månssons egen dokumentation av filmteamets arbete. Tillsammans blir text och filmer verkligen något att fundera på. Länge.