Tick, tick, tick

Det är lite synd om Soundtrack of our Lives som spelar strax före den väloljade pansarvagnen som The Hives faktiskt är. De två banden ser inte ut att utkämpa samma krig. Soundtrack är trötta malajer i jämförelse med The Hives alerta infanteri. Hives får allt att verka så enkelt - låtarna, lekarna. Gänget har tajtat till den här showen in absurdum. Och det kanske krävs ett hundratal spelningar för att den kan bli så här bra. Förutom de absolut största publikfriarlåtarna (Tick Tick Boom, Main Offender och Walk Idiot Walk) uppskattade jag det extra trycket i You got it all... wrong på scen jämfört med skiva. Det geniala med Hives är att gänget vet exakt vad de är bra på, och så tar man fasta på det. Det är förmodligen därför det lär dröja innan Pelle sjunger renodlade kärleksballader. Det är förstås klokt att renodla sina starka sidor. Varför hålla på med saker man är dålig på? I Umeå rörde frontfiguren sig så hastigt på scen att pressfotograferna knappt hann med. Ena stunden satt Howlin’ på en högtalare och andra simmade han i publikhavet med en icke-sladdlös mikrofon. - Vart tror ni att ni är på väg? sa Pelle till en absolut minoritet som var på väg ut från Idun-salen. - Ni kan få gå sedan när jag har strålkastarna i ögonen och inte kan se er. Det var svårt även för mig att förstå varför någon skulle få för sig att dra. Det ska bli intressant att se åt vilket håll The Hives utvecklas i framtiden. Ska de försöka omdefiniera sig själva? Eller ska de tajta till det som de har ännu mer?

Tick, tick, tick - Hives!

Det geniala med Hives är att gänget vet exakt vad de är bra på, och så tar man fasta på det.