Tiberg tjusas och bråkar med fåglarna

När Joar Tiberg närmar sig fågellivet, från sina utsiktspunkter i Stockholmsförorten respektive på landet i Värmland, är det en kännare vi får följa. Men inte en sådan som prålar med svårtillgängliga kunskaper och saknar vidsyn, utan en som lyckas förmedla något av sin ohöljda entusiasm. Fast jag undrar om man ska tacka honom eller fåglarna. I en av prosadikterna fångar Tiberg hur han en vinter på 1990-talet kör i diket med sin Volvo och mitt i allt drabbas av en nötväckas sång, närmast som en epifani. Han drar på sig ryggskott efter att ha försökt lyfta upp bilen på vägen igen: "Det var de där tjutlätena ur det lilla fågelkraniet som gjorde att jag fick ett ryck. Jag trodde, ja, verkligen trodde... att jag var hur stark som helst. Fågeljävel." Sådär går det på. Tiberg tjusas av fåglarna och bråkar med dem. Kanadagåsen tål han inte, och erkänner det villigt: "De är hårda och styva som träbitar. Omöjliga att få in i något sammanhang. De saknar historia, eller snarare; landskapet saknar historia om dem. ... De väller fram. Över insjövikar och gräsplaner, har inte fallit på plats. De finns ovanpå." Författaren spekulerar i om det möjligen kan bero på en "främlingsrädsla" hos honom, och redogör för fågelns inplantering på 1930-talet. Fogghelflora knixar hit och dit i sina kommentarer, tankar, buckliga analyser och konkretistiska utbrott ("kaskrkrastarkrasskrarrtrarr"). Jag skulle särskilt vilja ordinera den som bredvidläsning, kanske till någon mer traditionell naturskildrare, som Gunnar Brusewitz, eller varför inte den Thoreau vars ornitologiska skriverier just utkommit på svenska i urvalet Fågeldagbok (ellerströms). Det kunde bli temperament som korsbefruktar varandra, eller bör jag säga: som växelsjunger.

Tiberg tjusas och bråkar med fåglarna

Fågelbesatthet. Något annat kan man inte kalla det.