The White Stripes - Get Behind Me

Titeln påminner om countryplattor med Louvin Brothers från det sena 50-talet (Satan Is Real!) och innehållsmässigt är det här något ganska mycket annat än det som vi är vana vid, från syrran Meg White (trummor, bland annat) och brorsan Jack (sång, gitarr och piano, exempelvis). 

Kultur och Nöje2005-06-10 06:30
ROLF NILSÉN
<STRONG>The White Stripes <BR>Get Behind Me <BR></STRONG>Satan XL/Playground <BR>Fyra Kurirhästar<BR><BR>Men denna duos femte platta tuggar sig förvisso ändå in i lyssnarens medvetande och den blandning som erbjuds, av högröstat skramliga gitarrer, ibland påfallande mycket piano samt oväntat sköna svängningar mellan rock, country och diverse helt udda hugskott, känns som något mera än enbart acceptabelt. Tidigare har man ju kunnat tro att The White Stripes skrev låtarna medan de spelade in dem. Medan de nu känns som betydligt mera genomarbetade (dock är de lika charmigt stökiga nu som någonsin tidigare).<BR>Minimalistiskt, på sätt och vis. Men ändå inte på något helt självklart sätt .<BR>Ljudbilden vräks emot lyssnaren redan i inledande Blue Orchid och därefter har Jack och Meg mycket stora stunder även i My Doorbell, Little Ghost, White Moon och i den avslutande countrymelankolikern I?m Lonely (But I Ain?t That Lonely Yet). Det här är både trevligt farlig och misstänksamt mullrande musik, samt även ibland sånt som man kan fylla ölglasen med tårar med.<BR>Jag tycker det är sanslöst bra.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!