The Queen

DET, mina damer och herrar och alla andra också, ÄR Riktigt Skådespeleri det! Helen Mirren ställde Meryl Streep, Kate Winslet och de övriga konkurrenterna åt sidan helt nyligen och knep prydligt hem en statyett för bästa kvinnlig skådespelerska vid Oscars-ceremonin. Helt rättvist. För en extraordinär rollprestation. När drottningen, mot filmens slut, vandrar omkring bland de fullkomliga berg av blommor som ligger utanför Buckingham Palace som en hyllning till den i en trafikolycka omkomna prinsessan Diana, tillåter oss Helen Mirren att se och registrera den blandning av förvirring och sårad desperation som kämpar om utrymmet i drottningens ögon. Det är stort; det är skådespeleri i ordets egentligaste betydelse. Filmen utspelar sig huvudsakligen under den vecka som följde på prinsessan Dianas död, i augusti 1997. England hade då också fått sin första Labour-regering på 18 år, med Tony Blair som premiärminister, och Blair måste bevisa att han var en handlingskraftig ledare när England genomgick den emotionella turbulens som det verkligen var fråga om vid detta tillfälle. Den kungliga familjen felbedömde totalt det genomslag som Dianas död fick och yrkade först på att hon skulle få en familjebegravning, utan några större ceremonier eller hedersbetygelser alls. Hela familjen lämnade Buckingham Palace omedelbart efter dödsfallet och drog sig undan på slottet Balmoral i Skottland, där drottningen ägnade sig åt stärkande promenader med sina hundar och prins Philip (här agerad av en på den exakta pricken i både maner och allmän stupiditet helt förkrossande James Cromwell) envisades med att släpa med sig de bägge moderlösa unga prinsarna ut på jaktexpeditioner efter en närmast mytisk 14-taggad hjort. Den vid det laget cirka 90-åriga drottningmodern (en härlig gammal Sylvia Syms, som på 50-talet hade för vana att förekomma som bystiga gangstertjejer i olika engelska filmer) sippar på gin & tonics och yttrar spydiga one liners med utsökt cynism. Prins Charles (Alex Jennings) var skild från prinsessan Diana och förstod av allt att döma inte mycket av det som hände. Och medan kungafamiljen ingenting förstod (eller i alla fall mycket lite och definitivt felbedömde de i alla fall svårt hela den för handen varande situationen) så utvecklades raskt den värsta krisen för den engelska monarkin, sedan drottningens farbror som senare blev hertigen av Windsor, hade abdikerat på 30-talet. Det föll på Tony Blair och hans talskrivare (som naturligtvis aldrig fick någon cred) att rädda det som räddas kunde. Michael Sheen har redan spelat Blair i en TV-film (för övrigt även den regisserad av den flexibelt begåvade Stephen Frears) och han upprepar nu bedriften. Alldeles excellent. Det var en talskrivare till Blair som försåg honom med frasen ?folkets prinsessa? om den tragiska Diana. Och även om det förelåg starka motsättningar mellan drottningen och Diana; den senare hade anslagit hela sitt liv till den uppgift som Diana förkastade, så gick hon till sist med på att återvända till London för att sörja sin före detta svärdotter officiellt. Något som helt och hållet stred mot allt vad drottningen själv stod för. Peter Morgan har byggt sitt begåvade och underhållande manus på ?källor med anknytning till Buckingham Palace? och enligt uppgift fick de kungliga möjlighet att se filmen före premiären, men hade inga som helst invändningar mot den. Tony Blair betraktades vid den här tiden som en Messias och hans uttryck om ?Cool Britannia? svepte med sig stora delar av folket. Han var karismatisk och det var drottning Elizabeth II likaså, inte minst när hon lakoniskt konstaterar att Blair är hennes tionde premiärminister och att Winston Churchill var den förste. The Queen är en likaledes virtuos uppvisning, fylld av individuell karisma, som verkligen förtjänar att studeras med fullständig uppmärksamhet. Men man vet aldrig hur länge den blir kvar på Luleås numera decimerade bio-repertoar så...se den nu!