The Punisher

En överväldigande majoritet av de filmer som strömmar ut från Hollywood för närvarande tycks sönderfalla i ett antal olika kategorier. Först har vi då uppföljningsfilmerna, som innebär att man envist och oförfärat, men sällan så särskilt kreativt befordrande, ägnar sig åt att för andra, tredje eller fjärde gången (högre numerärer förekommer givetvis också) variera ett tema som oftast bara räckte till för den ursprungliga filmen. Sedan kommer vi inte undan de filmatiseringar av gamla TV-serier som också tycks som så väldigt gångbara. Samt de nyinspelningar av relativt halvgamla filmer, som även de står som spön i backen. Till sist måste även filmatiseringar av tecknade serier nämnas. Och med de framgångar som exempelvis Spiderman har genererat, ska vi nog inte bli förvånade om vi inom en nära framtid kommer att konfronteras med även de mest obskyra av seriehjältar i filmad form. Ett av de senaste exemplen inom den här genren heter The Punisher, vilket kan översättas som Bestraffaren, och som i sitt tecknade original är en serie från Marvel Comics med Stan Lee (även ansvarig för Spiderman) som sin skapare. Den handlar om FBI-agenten Frank Castle, som vid ett tillslag råkar bli ansvarig för att en av männen bakom en illegal vapenaffär dör. Som omedelbar hämnd beordrar den dödes fader utradering av hela Castles familj och släkt och skadar även honom själv svårt. När han rehabiliterat sig skrider dock även Frank Castle till aktion. Men nu är han inte längre någon FBI-agent utan i stället The Punisher. Och hämnd är hans uteslutande mål, medel och bransch. En klassisk estetik inom actionserierna, som synes. Och överför man det hela till film så får man en bitvis mycket våldsam och, det ska även påpekas, spännande historia. Som dock har så ytterst lite med formell realism och/eller logik att göra att den helt enkelt inte kan kategoriseras som något annat än renodlad eskapism. Det går alltså inte att ta en film som The Punisher på allvar. Men det går att tillåta sig att slitas med av den hela tiden hårt pumpande spänningsfrekvensen och två timmar går faktiskt väldigt fort, när den ansenliga arsenalen av våld och pyroteknik här sätts i konstant spelform. Tom Jane är vederbörligt lakonisk och befriad från några alltför djupsinniga ansiktsuttryck, i rollen som Frank Castle/The Punisher som efter att ha svarat att det går för sig att följa hans fortsatta arbete i tidningen, blir tillfrågad om i vilken del av tidningen dessa kommer att avhandlas och då dovt svarar: ? Bland dödsannonserna. Som hans ultraelake motståndare ses John Travolta, som enligt de accepterade reglerna för den här sortens äventyr, inte skyr några som helst medel för att få som han vill. Och ändå, vilket också alla som tittar förstår, likafullt inte får det. Som dennes sidekick gör Will Patton ännu ett bistert litet karaktärsporträtt inom skurkgenren och i ett närmast gästrollsbetonat inhopp, som Frank Castles fårade fader, ser vi för första gången på länge den gamle hårdingen Roy Scheider. The Punisher är absolut inte någon matinéfilm, men den tillvaratar den våldsammare formen av Marvel Comics-seriernas metodik på ett fullt godtagbart sätt. Ingen ska heller bli förvånad om det dyker upp en eller flera uppföljningsfilmer till denna. Dörren står helt vidöppen för sådana.