The Life Aquatic With Steve Zissou

Gillar man skönt skruvade och klart udda filmer så gillar man också The Life Aquatic With Steve Zissou. Men tyckte man att den fyra år gamla filmen The Royal Tenenbaums, om en dysfunktionell familj i New York, var ett mästerverk så blir man nog i alla fall marginellt besviken på den här filmen. Wes Anderson har regisserat och varit medskyldig till manusen till båda två. Och någon brist på fantasi kan man ju i alla fall inte beskylla honom för att vara innehavare av. Men där The Royal Tenenbaums, på ett visserligen skruvat men ändå, sätt skildrade en familj befolkad av original och använde sig av visuella visioner och massor av kuriösa detaljer i detta sitt tillvägagångssätt; så är The Life Aquatic With Steve Zissou en visserligen snyggt gjord men ändå nästan alltför smart ihopsatt film. Den handlar om oceanografen Steve Zissou (underbart spelad av Bill Murray), som likt en sentida kapten Ahab samlar ihop ett team av forskare för att från sin båt Belafonte jaga rätt på den jaguarhaj (fråga inte ...) som vid ett tidigare tillfälle ätit upp hans vän och kollega Esteban. Jaguarhajen är Steve Zissous motsvarighet till valen Moby Dick. Och Steve Zissou själv lär bygga mycket på den franske oceanografen och filmaren Jacques Yves Cousteau. I alla fall på delar av dennes, uppenbarligen, bisarra personlighet. In i handlingen kommer också en person som heter Ned Plimpton (Owen Wilson) och som, eventuellt, kan vara Steve Zissous son. Zissou döper om honom till Kingsley och låter honom ingå i teamet (där alla har vackert röda luvor som en av många sammanlänkade detaljer). En reporter, spelad av Cate Blanchett, följer också med. Och bland många subtila detaljer är att en av besättningsmännen hela tiden sitter och sjunger delar av David Bowies 1970-talsrepertoar ? på portugisiska. Och att när Steve Zissou jagar efter pirater på en ö, så gör han det iklädd badrock och acompanjerad av Iggy and The Stooges Search and Destroy. Willem Dafoe spelar en sammanbiten tysk vid namn Klaus Daimler och Bill Murray går omkring och ser hemlig ut, suger på en marijuanajoint och styr sitt något skraltiga imperium med så fasta händer han är kapabel att visa upp. Den här filmen har humor (om än av en mycket speciell sort) och det är närmast självklart att man tycker bra om den. Men den hade kunnat släppa något på sina självpåtagna och översmarta ambitioner och därmed blivit en ännu bättre film. Så tror i alla fall jag. Men det som nu är räcker i alla fall långt. Tillräckligt långt, skulle man säkert kunna säga till och med.