Brittiska The Darkness gör egentligen allting fel. Men på något sätt har de ändå lyckats göra spandex och cigarettändarballader helrätt. Deras uppdrag är att göra rocken roligare.<BR> ? Vi försöker bara göra en så bra show som möjligt. Inte bara ett gig, utan en show. Att få folk att le och ha kul. Men även att få dem att ifrågasätta saker, och tänka ?shit, är de här killarna på riktigt?, säger bandets basist Frankie Poullain.<BR>Säga vad man vill om brittiska The Darkness, men reaktionerna på det spandexprydda bandet från Lowestoft i sydöstra England har i alla fall inte uteblivit. Bandet har omväxlande skapat skrämselhicka, omväxlande lyckorus hos lyssnare och kritiker den senaste tiden. Den stora frågan verkar vara om de verkligen menar allvar med sin musik eller inte. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att en hel värld ägnat det senaste decenniet åt att hjärtligt avsky allt det de levererar på det aktuella debutalbumet Permission to land ? solotät stadiumrock à la Def Leppard och teatralisk falsettsång. Men The Darkness gör bara vad de gillar mest. <BR> ? Vi växte upp med sådan här musik. Dan och Justin lyssnade på sina föräldrars skivsamling med Fleetwood Mac, The Eagles, Cream och Aerosmith. Jag lyssnade på mina äldre bröders skivor med Deep Purple, Pink Floyd och Rush, säger basisten Frankie Poullain.<BR>Mimade på pub<BR>The Darkness bildades av Frankie Poullain och gitarristen Dan Hawkins. Efter att ha letat i åratal efter en lämplig sångare fann de till slut honom i Dans brorsa Justin Hawkins när han mimade till Queen-låten Bohemian Rhapsody på en pub i hemstaden. Han är nu bandets odiskutable frontman där ledordet är underhållning. Vilket dock inte ska förväxlas med att bandet inte tar sin musik på allvar ? för det gör de. Men de vägrar samtidigt falla in i den så populära ?deppiga rockmusiker?-fållan. Ångest är det värsta The Darkness vet.<BR> ? Ända sedan grungen och post-Jeff Buckley-generationen, tror alla att de måste göra miserabel ångest-musik. Men folk är en blandning av mörker och ljus. Vi är inte alltid på jättedåligt eller jättebra humör, men det är en jäkligt skön grej att få folk att känna spänning och eufori. Det är häftigt, det är vad rock?n?roll handlar om.<BR>?Skamlösa likplundrare?<BR>I hemlandet framställs The Darkness som rockens räddning. Här i Sverige är tonläget än så länge något mer tveksamt, även om de flesta recensioner är positiva. ?Skamlösa likplundrare?, ?underhållande? och ?vitamininjektion? är omdömen som kastats i deras väg här i Sverige. Men trots hyllningarna i hemlandet har de även där fått smaka på piskan emellanåt.<BR> ? Jag tror att det värsta var när någon sa att vi var ?saggy-assed 40-somethings? ... Vilket är urlöjligt, eftersom ingen av oss har saggiga bakdelar. Jag är strax över 30, men de andra är typ 26, 27. Så det är bara ren jävlighet. London verkar stort, men när det handlar om musik är det ganska litet. Det är helt okej om folk kritiserar musiken. Gillar du det inte ? okej. Men alla de där personangreppen är inte ens värda att svara på.<BR>Njuter ni av det faktum att folk inte tycks veta riktigt vad de ska tro om er?<BR> ? Jag tycker att det är bra om det tar bort folks fördomar, om det utmanar konventionellt tänkande. Den brittiska musikscenen har varit alldeles för uniform de senaste tio åren.<BR>Men The Darkness stannar inte vid 80-talsrock och zebramönstrade jumpsuits när det gäller att utmana de etablerade idéerna om vad som är okej inom rock. Till jul släpper de dessutom en julsingel komplett med barnkör och bjällerklang.<BR> ? Det här låtpaketet blir vår introduktion till den melodiska sidan av The Darkness. Vi vill visa en annan sida, avslutar Frankie Poullain.
