The Bear Quartet - Saturday night

Pop The Bear Quartet Saturday night A west side fabrication Det första som slår en när man ser omslaget är att Peter Nuottaniemi gör sig förvånansvärt bra som transvestit. Det som slår en när man hör musiken är att Bear Quartet är ett unikt band (för vilken gång i ordningen det slår mig vet jag inte). De uttryckte det själva i låten Super Confidence från 2002 års album Ny våg och precis så är det. Det går inte att tänka sig ett band med större självförtroende än Bear Quartet. Att en popgrupp som har blivit älskad för skira melodier, vackert gitarrskrammel och lysande texter gör en låt som Weakling keep blinking är egentligen otroligt. Ett enkelt riff och ett monotont beat som maler i sex minuter, det är allt. Det känns inte heller som att det handlar om effektsökeri. Man får bara intrycket av att Bear Quartet befinner sig i ett vakuum när de skapar sin musik. Omvärlden och dess förväntningar upphör att exis-tera. Popen på förra albumet Angry brigade känns för det mesta avlägsen. Saturday night innehåller midigitarrer, syntar, trummaskiner, distad sång och oändligt med märkliga pålägg och samplingar. I botten finns det förstås popsånger, men de är väldigt avigt förpackade. Vissa skivor exploderar i ansiktet på en och allt är väldigt tydligt redan efter första lyssningen. Saturday night är inte en sådan skiva. När jag skriver det här har jag haft albumet i en och en halv dag och det känns som det bara har börjat veckla ut sig. Det är med andra ord motvilligt jag sätter betyg redan nu. Det jag kan säga är att Saturday night knappast är den starkaste samling låtar björnarna släppt ifrån sig, men det är ändå en resa väl värd att följa med på.

The Bear Quartet - Saturday night

Det är inte den starkaste samlingen av låtar som Luleåbandet Bear Quartet släppt i från sig, men den nya skivan "Saturday Night" växer för varje lyssning.