Textil, skulptur och smutsigt måleri

Pauliina Turakka PurhonenÅrets festivalkonstnär, den elfte i ordningen, på Aines konstmuseum i Torneå heter Pauliina Turakka Purhonen. Hon visar skulpturer och måleri. De förra är gjorda i textil och redan i entrén möts man av en stor skulptur, Sankt Göran. Verket visar förstås en drake men också en kvinna, naken och iklädd rejäla svarta gummistövlar. Sådana där med ett brett svart band och spänne på skaftets övre del. Utställningen fortsätter sedan på övre plan där den disponerar två rum samt en del av caféet. Pauliina Turakka Purhonen har som barn bott på Seskarö innan familjen flyttade till Åland och är idag fortfarande bosatt i södra Finland. Ett av verken, Mantelmadonnan, är en parafras på den medeltida skulpturen i Övertorneå kyrka, inspirerad av ett minne från barndomen. Men till skillnad från förlagan bär denna madonna inget i sin mage och hon är inte det minsta stoisk.Men Mantelmadonnan är också ett typiskt verk i utställningen som präglas av två motivkretsar. Dels handlar det om laddade kristna bilder som ofta upprepats, dels om porträtt. De första är utförda i textil, och på något sätt blir den nedtagne nakne Kristus mer sårbar i det materialet än som träskulptur eller på en målning. Samtidigt blir skulpturerna lustiga. Sankt Sebastian stucken med knoppnålar sänder helt andra associationer till den som lekt med barbiedockor och haft problem med peruker som lossnat. En knappnål löser allt. En målning där risporna på helgonets kropp gjorts med kniv förmedlar utan tvekan mer allvarstyngd.Mer berörande är då porträtten. Konstnären återkommer själv i många bilder, antingen i tydliga självporträtt eller som modell för en skulptur. Överallt ser jag hennes runda ansikte med stora ögon. De i sin tur tittar på mig. Hon använder dessutom ansiktet ganska hårdhänt. Blicken är skarpt frågande, till och med ifrågasättande till själva uppdraget. Som i Jag målar/stickan där en träflisa körts rakt genom ögat.I utställningen blir också svårigheten att fånga en annan människas öppna ansikte tydlig när flera porträtt av samma person visas. En av dem är Eeva som jag först får syn på i den långa flerdelade och skeva målningen av människor i ett rum, Året på nätgatan. Varje del är framställd för sig och över ett helt år. Därefter återkommer Eeva i ett klassiskt halvkroppsporträtt och så i en ansiktsbild. Först i den tredje tycker jag mig se en mer mötande blick.Medan Turakka Purhonen är mycket noga i sin textila konst, broderar hårstrån och små fina detaljer för att betraktaren ska uppfatta tyget som kropp, är hon grövre i måleriet. Jag uppfattar bilderna som lite smutsiga, som om människan ska framställas som hon är med sin oro, skepsis och frågor - så långt från idylliserande och upphöjdhet man kan komma. Det är intressant möte och uppfriskande i den massiva dos svensk konst man kan få i utställningarna på den västra av norra Bottenviken under sommaren.
Fotnot: Festivalkonstnärens utställning öppnar i samband med Torneå/Haparandas gränslösa Jazz- och bluesfestival i slutet av juni och pågår i år till 21 september. Den första öppnade 1998.